Vi var 7 brottare som vann 25 EM, VM och OS-medaljer räknat från 1990 fram till och med 1999 (herrar). Det var viktklasserna 68 kilo upp till 130 kilo som lyckades ro hem dessa medaljer, men framförallt var det Micke Ljungberg och Torbjörn Kornbakk som utmärkte sig mest, med sina 7 respektive 6 medaljer vilket var väldigt imponerande.
68kg Marthin Kornbakk 2 medaljer
74kg Torbjörn Kornbakk 6 medaljer
82kg Magnus Fredriksson 1 medalj
82kg Martin Lidberg 3 medaljer
100/90kg Jörgen Olsson 2 medaljer
90/100kg Mikael Ljungberg 7 medaljer
130kg Tomas Johansson 4 medaljer
Det finns som sagt en rad olika förklaringar varför detta 90-tals gäng var så framgångsrika. En av många förklaringar tror jag är den, att när det exempelvis var träningsläger någonstans i Sverige (eller var som), så var vi alla med i vartenda pass. Vi deltog inte bara, utan vi gav järnet i vartenda moment, i vartenda pass. Det fanns ingen som tog någon ”chans” att tex ligga på en massagebrits under träningens gång, stanna kvar på hotellrummet eller att någon spenderade träningspasset cyklandes på en motionscykel. Utan det var fullt blås vid varje pass. Vi visste att vi var tvungna att ligga på topp under varje träning, och vi hittade aldrig någon ursäkt för att dra ner på tempot.
Vi levde med känslan att där fanns brottare underifrån som jagade oss (vilket det givetvis fanns), och just därför ville vi hela tiden vara på tårna för att visa vem som var bäst. Vi hade väldigt höga målsättningar var och en utav oss, och vi ville framåt i våra respektive karriärer. Jag minns speciellt ett träningsläger i Finland. Jag och Micke Ljungberg som ofta sparrades ihop, vi hade fått till oss av den finske tränaren, tillika den före detta världs och olympiske mästaren Perrti Ukkola, om att vi skulle slå kryss på varandra. Det blev greppväxlingar på mycket hög nivå. Explosiva kryss avfärdades från oss båda i rasande tempo. Efter en stund började vi undra vart Mr. Ukkola hade tagit vägen, eftersom kraften från oss båda började sina efter ett tag. För även vi blev ju trötta av den höga intensiteten. När vi tittade bort mot Ukkola så såg vi båda att han stod lugnt och snackade och skojade med någon tränarkollega. Han hade i sin iver glömt bort att han hade delat ut denna uppgift till oss, en uppgift som både jag och Micke givetvis hade tagit på fullaste allvar. Men han kände väl att det var okej att snicke snacka lite med sin kollega under tiden. Med detta sagt, vill jag bara påtala den seriositet som jag och Micke och övriga landslagskollegor stod för, och det bevisade att ingen av oss ville vika ner sig, utan vi gav järnet trots Ukkolas nonchalanta beteende.
Där fanns liksom ingen pausknapp, eller hålla-igen-knapp från någon utav oss, utan det var alltid hundra procent. Jag tror att detta var en orsak till att landslaget kunde knipa så pass många medaljer under denna period. Vi trodde på det vi gjorde, och vi gjorde det fullt ut. Vi hade gnistan, motivationen, och vi visste vad som behövdes göras.
Herrbrottningens EM, VM och OS-medaljörer från 90-talets era bestod av en skåning, en stockholmare, tre göteborgare, en västgöte och en tungviktare från Norrland.
FOTO BILDBYRÅN: Lagbilden är från VM-turneringen i Tammerfors 1994.