Som liten grabb använde jag mitt autografblock väldigt flitigt. Det fanns inga selfies eller andra sociala plattformar på den tiden, utan det var skriftens budskap i form av en namnteckning som man jagade som lite parvel när man ville komma nära sina idoler. För min del var brottarnas autografer det mest värdefulla i mina ögon, och jag tog varje tillfälle till akt för att uppnå mina önskemål. Framförallt minns jag när min moderklubb IK Sparta arrangerade svenska mästerskapen i Baltiska hallen år 1979. Jag var inte mer än 11 år gammal, och jag sprang runt i hallen med mitt orangea nyinköpta autografblock för att få dåtidens stjärnor att plottra ner sin otydliga, och ibland nästintill oläsliga namnteckning.
Den store stjärnan på den tiden var såklart Frank Andersson. Men trots Franks enorma stjärnstatus, så visste jag väldigt mycket om de andra deltagande brottarna. Jag såg upp till många, och jag hade som sagt väldig koll på sportens dåtida mattkämpar. Det var allt från lovande brottare, juniorstjärnor till etablerade mästerskapsmedaljörer. En autograf minns jag väldigt väl, och det var Bjuvbrottaren Olle Nilssons. Olle var en mycket lovande juniorstjärna på den tiden, och jag minns tydligt när jag fick hans autograf efter en av hans sista matcher under detta SM. Han slutade därefter som fjärdeman i den svåra 82-kilos klassen, vilket på den tiden var stort för en juniorbrottare. Christer Gulldén, Sören Claesson, Lennart ”Prosten” Lundel, Lars-Erik Skiöld, Janne Karlsson är några av de stora namnen från detta svenska mästerskap, som jag fick en autograf av. Några var mer kända, och andra något mindre. Men jag hade koll på dem, oavsett deras tidigare resultat.
Frank Andersson var ju som sagt ett kapitel för sig. Spartas konsulent Bo Jönsson var en orädd herre, och som gjorde allt för att jag skulle få en autograf av Mr. Andersson. Frank var ett jagat villebråd, och inte helt lätt att få tag i. Men nere i Baltiskans omklädningsrum fick jag då äntligen möta brottningens store stjärna. Jag minns när Bosse säger ”nu får du minsann skriva din autograf till pågen”. Utan något större motstånd från Franks sida så fick jag hans signering, samt en bild/foto av honom när Bosse knäppte en bild med sin Instamatic-kamera.
Som ung grabb var detta SM väldigt lärorikt. Jag fick titta på högklassiga matcher, och mitt väldiga intresse för sporten växte bara mer och mer. Jag visste redan då att jag själv ville bli en brottningsmästare i framtiden. Tyvärr har barn/ungdomar idag inte samma relation till sina brottarstjärnor likt den jag hade som liten grabb, utan samtiden ser något annorlunda ut. Autografblock är inte minne blott, utan nu handlar det mer om selfies. Just den förändringen är väl helt naturlig, men när jag närvarar på nutidens SM-arrangemang som tränare, då märker jag inte av att den yngre generationen efterfrågar några selfies av brottningens nuvarande stjärnor. Givetvis tråkigt, för att jag tror att förebilder är oerhört viktigt för våra yngre. Att ha någon att se upp till. Det handlar inte om att kopiera någon rakt av, utan mer om att bli inspirerad inför framtiden.
Det kan ju ha varit så att det var jag som var lite smått märklig, när jag runt 70-talets slut sprang runt där med mitt orangea block ”bara” för att få en namnteckning av dåtidens kämpar? Eller, det kanske är precis det som behövs idag, nämligen ett brandgult litet autografblock där våra barn/ungdomar får känna tillhörighet, och bli inspirerad av att träna, tävla och att skapa stora mål inför deras egna framtida karriär? En enkel namnteckning kan betyda hur mycket som helst, i alla fall om du frågar mig.