Svensk brottning tappar mark mer och mer i den internationella världen. Dock inte med att få unga brottare till att tävla i olika svenska tävlingar runt om i landet, utan svensk brottning har det tufft med att vinna mästerskapsmedaljer (EM, VM och OS-medaljer) på seniornivå, och framförallt på herrsidan. Även damsidan börjar tappa mark gentemot övriga nationer, men det kommer jag ta upp i ett annat inlägg.
Men vad är det som händer, och varför tar (vinner) vi inga medaljer längre?
På herrsidan har vi det senaste tio åren vunnit 9 EM/VM-medaljer (inget guld), fördelat på 7 brottare. Av dessa 9 medaljer har 3 av dessa varit i icke OS-viktklasser. Det finns givetvis en rad olika förklaringar varför svensk brottning har svårt för att etablera sig i världstoppen. Sedan 90-talets början vann Sverige en till två medaljer per mästerskap. Det var ytterst sällan det var någon medaljmiss, utan det fanns alltid någon/några som steppade upp. Från 90-talets början splittrades även en del europeiska länder som forna Sovjetunionen, Jugoslavien, samt Tjeckoslovakien. Efter upplösningen av exempelvis sovjetunionen kunde det helt plötsligt vara fem till sju ”sovjeter”i varje viktklass som nu tävlade för sitt egna land istället. Denna upplösning såg till att konkurrensen ökade markant, i alla fall till en början. Men trots detta fortsatte Sverige att vinna medaljer under denna epok. Så argumentet att det blivit tuffare och hårdare nu stämmer inte, utan konkurrensen var lika hård då, som den var under 90-talets begynnelse.
Problemet med svensk brottning idag som jag ser det, är att våra toppbrottare inte är lika ”jagade” längre. Vad jag menar är att våra toppnamn inte blir jagade av brottarna som kommer underifrån, dvs av våra 18 – 22 åringar på samma sätt som tidigare. För att kunna leverera medaljer så får en idrottare aldrig bli bekväm med sin landslagsplats. En idrottsman/kvinna får aldrig luta sig tillbaka och känna – det e lugnt, ingen är efter mig. Att jaga är en stark morot för våra unga satsande brottare, och att bli jagad är stressigt och väldigt frustrerande för våra landslagsbrottare. Men samtidigt är det väldigt nyttigt för den som är jagad, för då måste toppbrottaren alltid hålla en hög prestationsnivå. Som det är nu så tränar Sveriges lilla ”landslagsklick” för det mesta tillsammans (tillhör till och med samma klubb), vilket gör att det aldrig kommer in en ”katt bland hermelinerna”. Ordspråket passar väldigt bra in i denna beskrivning, för det behövs verkligen ”katter” bland våra etablerade landslagsbrottare.
Det behövs fler gemensamma träningsläger, med fler svenska brottare som är delaktiga. Fler brottare som deltar i dessa landslagssamlingar hade gynnat konkurrensen på sikt. Som det är nu är svensk brottning sparringbrottare till andra länder. Vi bygger inte vår egen stomme, utan vi ”säljer” oss istället som sparring till övriga europeiska brottarnationer. Jag säger inte att det är fel att träna med andra länder, men Sverige behöver först och främst bygga upp något eget. Vi behöver stärka vår klubbar ute i landet med att se till att inte alla samlas i en och samma förening. Konkurrens mellan klubbar behövs. Vi bygger inte upp några världsstjärnor om vårt främsta syfte är att skapa en kompisrelation mellan våra aktiva. Varje brottare är, och ska vara unik. Vårt mål ska inte vara att sammanföra dessa individer till något ”grupprojekt”, utan vi måste se varje individ var och en för sig, och där bygga något efter den individuella brottarens egna behov. Att sammanföra alla i samma kluster, som tex att sätta alla brottarstjärnor i en och samma klubb, eller skapa ett ”östatscenter” där alla ska bo, leva och träna i, kommer bli svensk brottnings största nederlag. Vi måste vara rädda om de klubbar vi har kvar, men vi måste också vara rädda om de brottare som vill satsa.
Vi måste som sagt bredda konkurrensen med att se till att ingen ska känna sig säker på sin landslagsplats. Vi måste få till en ”jaga-situation”, och se till att våra svenska brottare inte åker ut och ”gömmer” sig i olika europeiska länder. Vi behöver bygga upp ett ”sparkonto” inför framtiden med brottare som vill, och som känner att de får sin chans. Behåll och vårda det svenska föreningslivet, men se också till att våra bästa får en möjlighet att träffas och träna betydligt mer än vad som sker idag. För vad är det för fel med vanliga traditionella träningsläger där alla samlas och sparras?