Fick frågan till mig för ett par dagar sedan, och jag började tänka efter hur det egentligen låg till med den biten efter trettio års träning och tävling. Tyvärr så hänger ju ofta idrott och skador ihop. Vissa sporter kommer du bli skadad i, andra kanske lite bara sådär. Utan att namnge vilka sporter som mest är förknippad med skador, så vill jag istället tala om min egen sport brottning. Det finns en anledning till att många föräldrar vill att deras barn ska träna brottning. Det är som sagt ingen nyhet att vi brottare är väldigt vältränade. Eftersom brottningsträningen är väldigt allsidig, och sällan starkt riktad mot exempelvis en och samma led/muskel, så kan jag med lätthet säga att brottningen måste vara den sport där skador mest lyser med sin frånvaro. Om det uppstår skador, då sker det oftast av ren och skär oaktsamhet, eller när unga individer växer till sig, och kroppen liksom inte hänger med i utvecklingen. Knä, axlar och rygg värker och gör ont, och oftast är det den unga generationen som får ta den smärtan, men det brukar för det mesta ge sig med tiden.
Jag minns själv som 14–15-åring när knän, ljumskar och benhinnor värkte från dag till dag. Men nu med facit i hand vet man att dessa ”skador” uppkom på grund av att kroppen inte alltid hann med i själva växtprocessen. Men, om jag ska återgå till om jag någonsin blev skadad under min brottarkarriär så kan jag med lätthet nämna den gång när jag fick min armbåge ur led vid den storinternationella brottartävlingen Mälarcupen i Västerås. På den tiden var det en renodlad seniortävling, och det var runt tio – femton nationer som var på plats under den eran. Året är 1993 och jag ska upp i semifinal mot en korean vid namn Jin-Han Ueom. Kände mig lite febrig inför matchen, men eftersom jag hade brottats bra de tidigare matcherna, så skulle inte denna korean bereda några större bekymmer för mig. Men för att göra en lång historia kort, blev det så att jag i ett rullningsförsök (från koreanens sida) inte var tillräckligt på tårna, utan min arm stannade kvar i mattan när koreanen utförde sin rullning. Kan vara svårt att förstå för en utomstående, men kontentan blev i alla fall att min underarm slutligen pekade åt ett helt annat håll efter själva rullningen, vilket innebar att min armbåge hade hoppat urled. Efter snabb hjälp lades armen på plats, och jag fick gipsskena och mitella på sjukhuset i Västerås. Snopet, och fruktansvärt tråkigt. Jag skulle ju mött turken Basar i finalen, en brottare som jag tidigare hade besegrat i en skandalomsusad landskamp i Eslöv några dagar tidigare.
Armbågsskadan var som sagt den enda skadan jag råkade ut för under min nästan trettioåriga aktiva karriär. Inget direkt slitage på kropp, knän eller leder, utan jag vill påstå att skadan uppkom efter viss oaktsamhet från mig själv, inlindat med en massa otur.
Svaret på frågan blev alltså en gång på trettio år. Jag räknar givetvis inte in stukade fotleder tummar och fingrar, eller ömmande blomkålsöra, infektioner, svinkoppor eller andra tradig bölder som tyvärr ibland fanns med i bilden, men jag kan lätt konstatera att brottningssporten inte allt för ofta för med sig en massa skadeproblematik som så många andra sporter gör. Mycket beror ju såklart på vår fantastiska, och mycket allsidiga träning. Det finns ju en anledning att övriga sporter som exempelvis fotboll, hockey, innebandy och fotboll tränar brottning som extra fys-träning.
För att avsluta detta inlägg vill jag återgå till den skada som jag ådrog mig en februaridag för trettio år sedan. Det blev två veckor med gipsskena och mitella, men därefter kom jag igång ganska snabbt i träning igen. Exakt tre månader efter min armbågsluxation åker jag till Istanbul/Turkiet och blir europamästare, efter bland annat en semifinalvinst mot just turken Basar. Det kan man väl lugnt säga är en revansch, och även lite bragdbetonat, eller hur?