Den frågan får jag faktiskt väldigt ofta av folk i min omgivning. Frågan det handlar om är den om jag hade ställt upp i tv-programmet Mästarnas Mästare, om jag nu någon gång skulle få frågan. Nu har jag som sagt aldrig blivit tillfrågad, men jag kan faktiskt säga på rak arm att jag inte hade ställt upp. Många blir väldigt förvånade när de får mitt direkta svar. Först och främst är jag ingen person som på något sätt jagar tv-tid, eller annan uppmärksamhet, utan jag är mer än nöjd med vart jag just nu befinner mig i livet. Jag är inte behov av några ”five minutes of fame”, vilket är ungefär den tid man får för sin minnesvideo i detta tv-program.
Jag är idag 55 år gammal (snart). Jag upplever mig inte som gammal på något sätt, utan jag känner mig faktiskt i ganska bra form på alla sätt och vis, både rent kroppsligt och även mentalt. Men en ådra som har försvunnit är den av att vilja tävla i fysiska grenar. Jag känner inte det minsta behov av att tävla i att hoppa högst, längst, hålla andan bäst, springa bäst, snabbast eller vad som. Jag har gjort den delen, och jag är mer än nöjd med att ha varit i dessa situationer. Jag vill inte vara den person längre som har största fokus på mig själv, utan min roll idag är att hjälpa andra att vilja bli stora, starka, snabba och som har höga idrottsliga ambitioner. Jag hade haft väldigt svårt för att gå tillbaka till den roll jag var i som 20 – 30-åring, då jag var en egoistiskt, driven och väldigt målinriktad idrottsman.
Men det är ju bara på lek?
Jag hade tyvärr inte upplevt dessa grenar som lek, utan jag hade velat vinna (än idag) varje gren till vilket pris som helst. Ränderna går som sagt aldrig ur en zebra, utan jag hade med all säkerhet återgått till den Jörgen som han en gång var under nittiotalets era, och den känslan vill jag inte vara i igen som 55-åring. Det hade känts väldigt märkligt att återigen börja ladda, värma upp, förbereda mig inför start, vara på tårna för att exempelvis tävla i en gren som att hålla andan under vatten, eller sitta längst i jägarsits. Jag kan som sagt inte längre förlika mig med den känslan, utan den tiden har varit.
Men det är ju ett underhållningsprogram, och inget EM eller VM?
Återigen, jag hade inte sett det på det viset. Jag är helt säker på att ingen av det tillresta före detta idrottspersonligheterna känner att ”nu jäklar ska vi bara ha skoj. Vi struntar i hur det går, utan vi ska bara njuta och ha trevligt tillsammans”. Den som säger så ljuger (tror jag), utan alla vill prestera fullt ut, och man glömmer nog ganska snabbt bort att man tävlar mot någon som precis avslutat exempelvis ett skridsko-VM på 10,000 meter, eller en fem-mil på skidor, och där personerna i fråga dessutom är 25 – 30 år yngre än en själv.
Jag medverkade visserligen i något likande format en gång i tiden, i ett tv-program som hette ”mycket mera mästare”. Det var ett underhållningsprogram som sändes för ganska exakt trettio år sedan i en programserie som gick under namnet ”Det kommer mera”. Jag, tillsammans med tre andra kända idrottsutövare var inbjudna att tävla i tre olika idrottsgrenar. Det var simning, ergometerrodd och 100 meter (någonting) häcklöpning. På den tiden var jag ”Nils van der Poel-gammal”, och jag levererade givetvis på topp.
Nä, jag överlåter dagens programformat till andra. Nu kommer jag med all säkerhet aldrig få frågan heller, men jag ville ändå ge min syn på det hela, eftersom jag ganska ofta får frågan av folk som undrar.
För kännedom: Jag vann två av de tre tv-sända idrottsaktiviteterna när jag deltog sommaren 1993 i Stockholm när programmet spelades in (visades sen på höstkanten samma år). Ergometerrodd och häcklöpningen vann jag ganska enkelt. Simningen hade jag även den vunnit, om jag inte hade svalt halva bassängen när jag hoppade i. Den förlusten sved ju såklart, men jag fick ”glatt” överlämna denna seger till handbollsspelaren Per Carlén.