Jag har varit involverad inom sportens värld ganska länge nu. När jag säger involverad, så menar jag verkligen INVOLVERAD. Jag har levt med idrott 24/7 sedan begynnelsen, och jag kan med gott samvete säga att jag har hyfsad god inblick när det kommer till träning och tävling, och framförallt då i min egen sport brottning.
Att tvinga barn att gå till sin vardagliga träning är hur enkel som helst. Det är bara att som förälder/vuxen peka med hela handen, och säga ”iväg och träna och därmed basta”. Denna metodik är givetvis inte bra i det långa loppet, för det kommer ju en dag när barn inte längre är barn, utan det kommer en tid när barn blir upphöjda till kategori ungdom vilket då leder till att de inte alltid gör såsom man vill som förälder. I och med denna naturliga åldersförändring, så per automatik räcker det inte längre med att peka med hela handen, utan då sker en motreaktion från den begynnande ungdomen. Pappans (ofta är det pappor när det kommer till idrott) peka med ”hela-handen-metodik” har nu helt plötsligt tappat sin effekt, vilket är helt förståeligt. Ungdomen har nu fått en egen vilja, och den kan ingen förälder påverka på något sätt, utan den möjligheten är nu förbrukad.
Vad är det då som blivit fel på vägen?
Jag är som sagt ingen psykolog eller någon beteendevetare, utan jag är en helt vanlig man som levt med idrott sedan barnsben (plus att jag är en tre-barns pappa), och därifrån införskaffat mig en hel del kunskap och fakta kring ämnet. I min värld är tvång aldrig ett bra sätt att inspirera våra barn på. När det kommer till just idrott, så måste föräldrar, ledare eller tränare tala om vad som är glädje med idrott, vad det innebär i längden, och vad, och hur det känns, ska kännas. Glädjen i att exempelvis tävla, men också de otäcka känslorna som tävlingsmomentet bär med sig. För idrott är väldigt svart eller vit (vinst eller förlust), och någonstans i allt detta måste vi lära våra barn/ungdomar om att införskaffa sig sin egen drivkraft och vilja, och inte enbart drivas av föräldrar, eller för den delen tränarnas önskemål. Det är bättre att inspirera än att tvinga (kan jag tycka). När barnen kommer till sin träning med ett leende, då har tränaren betydligt bättre förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag, än om ett barn är där av ett ”måste”. Vi vuxna ska stötta, inte pressa.
Inspirera, lär ut träning och tävling med glädje, skippa resultat-fixeringen, låt barnen få växa med sin träning, va engagerad, visa att du bryr dig, visa tålamod, lär ut tålamod etc. Det finns som sagt hur mycket som helst där vi vuxna kan påverka våra barn till att ”fastna” i idrottens värld. Och allt detta görs bäst med hjälp av inspirationens kraft, och aldrig med de trubbiga verktygen som heter tvång eller press.