Ibland tycker jag mig uppleva att många inom idrottsrörelsen jämställer idrott med kärnfysik. Atomkärnor, molekyler neutroner, nukleoner och protoner och andra beståndsdelar och ämnen. Idrott handlar till stor del om att lära sig att tänka smart, fräckt, och allt detta inlindat med omättlig passion för sin gren. Jag säger ofta: ”idrott är ingen kärnfysik”. Visserligen skriver jag också väldigt ofta att det är svårt att vinna EM/VM-medaljer. Med det sagt så menar jag inte att det räcker med att säga att man vill bli fotbollsproffs när man är tio år gammal, eller för den delen OS-mästare i brottning, utan det krävs ”lite” mer.
För att bli en mästare i framtiden behöver du inte alltid inneha den vassaste tekniken, eller den mest framgångsrika barn/ungdomskarriären bakom dig. Utan det som krävs är en vilja av stål och en stor portion tålamod. Du kan läsa/studera dig till allt (nästan). Läkare, pilot, skådespelare, rörläggare, snickare, revisor, ja precis allting. Men, du kan aldrig studera till att bli världsmästare i någon idrott. Det du kan träna är ditt ”pannben”, din mentala styrka till att bli en idrottare som kan vinna mot det yppersta toppskiktet. Men då måste du lära dig att tro på dig själv och din förmåga. Som jag skrev i förra inlägget: att aldrig tveka på sig själv och sina kunskaper.
Junior-EM i brottning avgjordes i spanska Santiago de Compostela nu i dagarna. Sverige fick en europamästare vilket vi inte haft i herrkategorin sedan 1999 då Eddy Bengtsson vann guld. Den senaste juniormästaren heter nu Alexander Johansson. Jag blev väldigt imponerad av unge herr Johanssons finalmatch, där han redan på väg upp till tävlingspodiet visade att han verkligen ville vinna. Man kunde se på hela hans rörelsemönster och attityd att Johansson inte var minsta ”rädd” för sin turkiske motståndare, utan han var klart bestämd med att han skulle ta hem Sveriges JEM-guld efter 24 år. Att lära sig tänka offensivt, se sig själv som vinnare, och just detta gjorde EM-mästaren Johansson.
Det svåra med idrott är inte alltid att lära sig taktik och teknik, utan det svåra är att se sig som vinnare i varje moment, och vid varje tävling. Framförallt när tävlingens status och omfång blir större, starkare och tuffare. Testet visar sig när du står mitt emot en motståndare som kanske vunnit VM en tre/fyra gånger, och trots detta mäktiga motstånd måste du få den flerfaldige mästaren att bli skakig, osäker och dessutom tvivla på sin förmåga. Detta mönster gäller som sagt all idrott. Som längdhoppare måste du utmana plankan för att få till den plankträff du vill och önskar, och som fotbollsspelare måste du ta plats på plan och våga utmana din motståndare, där du med rörelse och kraft få bollen/motståndare dit du vill. En alpin skidåkare måste utmana varje slalomstolpe i sin färd nerför backen, för att kunna kapa så många hundradelar de bara kan.
Jag kommer fortsätta hävda att idrott inte är någon kärnfysik. För många gånger är det svåra det enkla, och det enkla det allra svåraste. Och det är just detta som är det allra svåraste med idrott, nämligen att göra det enkla enkelt.