Är jag en skånsk hjälte? Tidningen sydsvenskan hörde av sig till mig för någon dag sedan. De ville göra ett reportage om mig, i en serie som de ska kalla för skånska idrottshjältar. Givetvis oerhört smickrande att inneha titeln skånsk idrottshjälte, men vad innebär det egentligen att vara en hjälte? Synonymer av ordet hjälte är många. Kämpe, tapper, förebild, en modig person etc. Jag kan absolut skriva in mig som en kämpe. Jag har sedan barnsben kämpat mig till mina framgångar. Både som aktiv och sedermera som tränare. Jag har aldrig slutat tro på mig själv och min drivkraft. Så den stämmer faktiskt. Jag har säkert också varit en förebild på något sätt. Jag minns när min yngsta dotter började skolan, då en av hennes skolkamraters pappa kom fram till mig och sa: ”jag hade en idolbild av dig på väggen i mitt pojkrum när jag var liten”. Jag blev lite paff, men även väldigt hedrad. Så en förebild har man säkert också varit på något sätt (och kanske även idag), även om alla kanske inte vill skriva under den beskrivningen.
Modig har man ju också varit på ett sätt, dvs att man aldrig slutat tro på sina mål, oavsett hur knaggligt det kunde vara till en början. Att man aldrig gav upp sina drömmar, utan att man fortsatte hålla lågan igång, oavsett vad folk tyckte och trodde, och just den är superviktig att ha med sig. Många människor tycker väldigt mycket, och då främst när någon når framgångar. Och då gäller det att vara modig och säga nej, eller säga ja i det som känns rätt för en själv, och inte för andra. Att hålla sig till sin plan.
Så utan att vara allt för narcissistisk så kan jag nog med lätt ödmjukhet påstå att jag tillhör Skånes ”gamla” idrottshjältar. Sibbarps-stranden fick vara mötesplatsen för det kommande reportaget. Det blev fotografering för bildbyråns fotograf, och därefter en timmes samtal med SDS-journalisten. Det handlade givetvis om framgång, mål, vägen dit, vad hände där, och hur kunde det bli så, och varför, och hur det kändes. Jag blir oerhört snacksalig när det kommer till samtal om idrott. Jag vill alltid visa med min historia att jag inte är unik på något sätt, ”bara” för att jag vann ett EM-guld och ett VM-silver. Kan jag, så kan vem som helst. Ingen människa är någon övermänniska, eller innehar någon form av ett kall, utan alla kan om de bara vill. Viljan och intresset måste finnas där, och ett enormt tålamod. Stora delar av denna intervju handlade om min talang, dvs tålamodet. Talang för mig är inte att kunna trixa med en boll 500 gånger, utan i min värld är det att aldrig ge upp sina drömmar och mål, oavsett hur svår vägen än kan te sig. Vill man, då kan man, det är ett av mina motton. Det finns inga övermänniskor, utan allt handlar om ett hårt gediget arbete oavsett drömmar och mål. Hur kunde jag? Ja, det kan man ju undra. Tänk om man haft sin snart 55-åriga erfarenhet när man jagade medaljer för fullt under nittiotalets epok, då hade ens misstag varit ett minne blott, eller? Men helt ärligt, hade det varit bra? Det är ju av sina misstag och misslyckande som man växer och inser vad livet egentligen handlar om. För tänk nu om jag inte hade kastat den där förbannade trikån i en av Globens alla papperskorgar för ganska exakt trettio år sedan. Och om jag nu inte hade varit en sådan ”dålig” förlorare som alla ville påstå att jag var under denna period. Hur hade jag då kunnat hantera och förstå mina adepter som inte alltid följer den ”rätta” vägen vid exempelvis en förlust? Jag har ju varit där, och jag vet precis hur det känns att så kallat flippa totalt. Som jag sa till journalisten ”Jag vill varken vara utan min kalsongpromenad, eller min hastiga resa hem från OS i Barcelona, utan dessa två ”erfarenheter” har varit guld värda för min utveckling både som tränare och ledare. Jag kan med denna breda erfarenhet lätt påstå att jag både varit i den absoluta världstoppen, samt i den nedersta botten som idrottsman. Allt är självupplevt, och jag gissar mig aldrig till någon känsla.
Samtalet rundas av med att SDS-journalisten och jag tar våra cyklar hem åt varsitt håll. Jag känner mig nöjd över att ha fått berätta min historia, och han (troligtvis) för sitt kommande reportage. Vi skiljs åt, och han ska nu hem och knåpa ihop mina ord, och mina förklaringar till ett förhoppningsvis fullgott reportage om en skånsk idrottshjälte. Och att det är jag som är detta reportages skånska idrottshjälte känner jag givetvis en viss stolthet över. För jag är faktiskt en ”gammal” skånsk idrottshjälte.