Under min landslagperioden när jag var aktiv i svenska brottarlandslaget, framförallt när jag deltog i EM, VM eller OS-sammanhang, då hade alla mästerskapsbrottarna den stora förmånen att tävla tillsammans med brottningens gigant genom alla tider, nämligen den ryske jätten Alexander Karelin. På den tiden tänkte man inte så mycket på det, men nu när man blivit äldre förstår man vilken superstjärna Karelin var. Det är ju inte helt självklart att en person som inte har någon brottaranknytning alls, att då kunna nämna någon känd internationell brottarstjärna vid namn. Men alla visste vem Karelin var. I Sverige vet fortfarande var och varannan människa vem Alexander Karelin är, och detta långt utanför brottarkretsar.
Jag (och många andra) upplevde Karelin som ödmjukheten själv. Med tanke på dagens alla bortskämda idrottsstjärnor som vi dagligen ser och läser om, så var Karelin deras raka motsats. Trots sina 12 EM-guld, 9 VM-guld och 3 OS-guld, så fick vi nog alla känslan av att han trots denna digra meritlista hade båda fötterna på jorden. Jag minns hur han hälsade på en när man träffade honom vid varje mästerskap. Jag minns när han tog min hand med båda sina händer, och hälsade med sitt karakteristiska leende. Trots att man själv har ganska stora händer, så var det ingenting i jämförelse med Karelins karda. Mina händer liksom försvann i hans jättelika nävar.
Karelin var en väldigt stor stjärna på sin tid, både meritmässigt och som människa. Åskådare kom många gånger just för att enbart titta och följa Karelins matcher. Man kan väl säga att han syntes när han rörde sig i idrottsarenan. På den tiden fanns inga mobiltelefoner, vilket Karelin nog ska vara glad över. Han hade nog inte fått en lugn stund om mobilen fått sitt fäste redan under 90-talets epok, då selfie-fotograferingen antagligen hade gått varm under mästerskapens gång.
Ett stort minne som jag fortfarande bär med mig är när jag ser Karelin komma gående tillsammans med sin landslagskollega på en flygplats någonstans i Europa. De båda går ett trettiotal meter framför mig sida vid sida. Det komiska är att hans brottarkollega, världs och europamästaren Alexander Ignatenko var hälften av Karelins kroppsbyggnad. Ignatenko tävlade antingen i 52 eller 57 kilos-klassen, och han var lika bred som han var lång. Hade jag haft en kamera med mig på den tiden, och plåtat de båda, då hade bilden varit väldigt unik. Ignatenko 52kg och 1,50 lång, sida vid sida med Karelin 130kg och 1,95 lång.
Karelin upplevdes som en vänlig människa, i jämförelse med många av dagens superdivor (oavsett sport). Idag tar stjärnstatusen över helt, och alla är väl medvetna om sitt värde (i pengar). Bortskämdhet, divalater, noll respekt för fans och åskådare och där ”jag-effekten” är deras enda gemensamma kännetecken. Givetvis finns det undantag, men tyvärr är dem väldigt få.
Inför min EM-finalmatch i Istanbul för exakt trettio år sedan, fick jag ett stort och brett leende av Karelin när vi som finalister springer runt på uppvärmningsmattan strax innan våra respektive finalmatcher. Jag fick hans leende som jag då tolka som att ”nu har du chansen att vinna ditt guld”. Jag vann mitt EM-guld, och Karelin var givetvis framme därefter och gratulera mig för min insats. Just då tänkte jag såklart inte så mycket på det, för han var en av många andra gratulanter. Men nu i efterhand är det hur stort som helst. Via Göteborgsposten gjorde Karelin även detta uttalande: ”Jörgen Olsson var verkligen bra, men Sverige hade ett par till som var riktigt nära en framgång”.
Jag och många andra som tävlade under denna era kan nog skriva under på att Alexander Karelin var en stor mästare både på och utanför mattan. Han var helt enkelt – En mästarnas mästare.