Häromdagen var jag ute och handlade i vår lilla matbutik i området där jag och min familj bor. Precis när jag är på väg att betala min vara, så utbrister en man bakom mig i kön: ”Du och Frank Andersson är för mig svensk brottnings främste!” Jag blev något paff, eftersom det inte är varje dag som jag blir igenkänd, i alla fall inte nu tjugofem – trettio efter min karriär. Jag blev naturligtvis glad, och väldigt smickrad över att han jämställde mig med legenden Frank, vilket jag vidhåller som väldigt högt.
Det är alltid kul att få lite komplimanger då och då, vilket inte alltid är en självklarhet. Speciellt att få komplimang för något man varit involverad med i snart femtio år (började 1976). Jag har liksom aldrig släppt greppet om sporten, och nu de senaste tio åren har jag dessutom arbetat heltid med sporten, vilket jag är oerhört tacksam över. Men hur var jag själv egentligen som brottare, rent tekniskt? Som sagt, det är inte jätteofta som någon kommenterar min brottningsstil, utan om jag mot förmodan får någon kommentar om min karriär, då handlar det mer om vad som hände utanför mattan. Varför jag till exempel kastade min brottartrikå i en papperskorg, eller varför jag lämnade tävlingar i förtid etc. Mycket sällan handlar det om min brottningsteknik, mitt brottningskunnande.
Om jag ska bedöma mig själv som brottare så var jag en väldigt fysisk stark brottare. Jag har aldrig under hela min karriär förlorat en match pga. att jag känt att någon motståndare varit starkare än mig. I alla fall inte som junior/senior brottare. Men jag var givetvis inte bara stark, utan jag var en brottare som levde mycket på mina bakåtkast. Enarms-lindéna sa en del, men själv vill jag namnge greppet till ett enarmskryss. Det var inte många motståndare varken i Sverige eller internationellt som ville gå in och skifta kryss med mig (som man säger på brottningsspråk), just för att mitt bakåtkast var i världsklass. I parterrbrottningen vill jag nog påstå att jag även var en bra ”rullare”. Jag hade ett bra tryck i mina rullningar, vilket betyder två friska poäng. Dessa två ”grejor” var nog mina bästa kännetecken, kombinerat med just styrka och uthållighet. Men som idrottsman/brottare hade jag också svagheter. Min största svaghet var mitt humör. Jag var väldigt ojämn som brottare rent turneringsmässigt. Mitt humör kunde som sagt spela mig ett spratt, vilket det tyvärr gjorde några gånger. Antingen gick jag riktigt bra i en turnering, eller så tog äventyret slut alldeles för tidigt. Man kan väl säga att jag var en ”varannanturnerings-brottare”. Min mentala del var inte alltid på topp, vilket innebar att min karriär (framförallt den internationella), blev väldigt ojämn. Ibland var jag världsmästare i mina tankar, medan andra gånger var mitt värde inte lika högt. Därför kan jag idag med lätthet relatera till dessa känslor, vilket många andra inte kan. Jag brukar ofta säga att jag varit i den absoluta världstoppen, men också den riktiga botten. Jag vet hur det känns att vara bäst i världen, men jag vet också hur det känns när höga förväntningar inte blir till det man önskar. Jag vet hur det känns att ”klappa igenom” totalt. Det är inte många som kan relatera till detta, utan många kan bara gissa sig till dessa tillstånd. Jag vet hur det känns att stå i en mästerskapsfinal med allt vad det innebär med press och förväntningar. Jag har till och med gjort det två gånger, och dessutom levererat båda gångerna (trots att ena finalen ”bara” blev ett silver”). Men jag vet också hur det känns att sitta på läktaren efter att ha blivit utslagen efter två raka förluster i ett mästerskap som man tränat till under lång tid. Jag vet hur det känns att komma hem med en medalj runt halsen, men även som besviken och nedbruten förlorare.
Men trots detta så har jag ändå haft en viss typ av mental styrka, eftersom jag rest mig igen vid flera tillfällen. Den erfarenheten har jag burit med mig sedan min aktiva karriär, och den förvaltar jag på bästa sätt genom att jag alltid har en närhet till mina känslor från både ”dåtiden”, och den tid jag lever i nu. Jag kan känna in i hur en idrottare mår, och jag kan se och känna vad som behövs för att nå hela den långa vägen. Så länge jag kan vara nära till dessa känslor, så länge kommer jag fortsätta att instruera och inspirera våra ungdomar som satsar. Jag kommer aldrig ljuga eller gissa, utan allt det jag säger är ärligt och kommer direkt från mitt hjärta och min erfarenhet. Jag vill heller inte påstå att allt det jag säger är rätt, utan jag bara förmedlar hur jag en gång gjorde, och vad jag ibland borde ha gjort.
Den som aldrig tränat/tävlat på högsta nivå, kan aldrig på något sätt sätta sig in i känslan, och relatera till dessa känslor och sinnen på ett äkta sätt. Utan allt blir då bara till en ren och skär gissning. Har man aldrig bestigit Mount Everest, då kan man inte heller vara säker på hur det känns när toppen är nådd. Med tanke på den liknelsen så har idrotten tyvärr allt för många ledare/tränare som gissar sig till saker och ting, vilket gör att många unga satsande flickor/pojkar blir vilsna i sin jakt på de stora titlarna.
FOTO: BILDBYRÅN: Vinst mot den regerande OS-mästaren, bulgaren Atanas Komtjev under VM i Varna, Bulgarien år 1991