Man hör ganska ofta: Det finns ingen som tränar så hårt som en brottare! Om man vill ha en stark kropp, då ska man börja med brottning! Finns ingen som är så smidig som en brottare! Brottarna är nog de mest allsidiga idrottsmän som finns! Ja, listan kan göras hur lång som helst, på en rad olika argument om oss brottare, och min sport brottning. Vi får liksom alltid goda vitsord från folk utanför vår sport. Det finns även argumentet om hur svårt det är att vinna en internationell mästerskapsmedalj (EM, VM eller OS), och vilken konkurrens det är i respektive viktklass. Men trots alla dessa fina ord, så är vi en sport som alltid får stå i skuggan gentemot andra sporter. Vi får liksom ingen cred, utan vi ska bara vara nöjda med alla fina ord. Varför är det så, och varför har det blivit så?
Om man går tillbaka till 40–50-talen då brottningen var riktigt stor hos gemene man, då var argumenten densamma, fast skillnaden då kontra nu, var att sporten fick så oerhört mycket mer uppmärksamhet. Den digitala världen fanns ju såklart inte, och till och med Tvn hade inte fått sitt genombrott. Men tidningar och radio, där fick sporten hur mycket utrymme som helst. Varje sportbilaga ville presentera brottning, och danspalatsen var sprängfyllda av människor/åskådare som ville titta och följa de svenska brottarhjältarna. Brottarna i varje by var stolta profiler som många ville ha någon typ av relation till. Folk ville liksom ”känna” en brottare. Betraktarna kunde brottning, och deras kunskap om regler och annat var noga uppdaterat. I just den biten har där givetvis skett en förändring. Samhället har utvecklats, och det har tillkommit mer och fler idrotter. Vi kan ju inte tvinga folk att gå och titta på brottning, eller hur? Men det jag reagerar på, och som jag tycker är oroväckande är att vi som sport idag får så lite utrymme i våra medier (både i pappersformat och det digitala).
För trettio år sedan (ganska exakt) blev jag europamästare i Istanbul. Det var stort. Med tanke på att jag fortfarande är Skånes senast manlige internationella mästare, så måste jag nog, utan att vara alltför skrytig säga att det är väldigt svårt att vinna ett EM, VM eller OS i brottning. Skillnaden då jämfört mot idag är att jag i alla fall fick uppmärksamhet i landets tidningar. Allt från stora artiklar till löpsedlar. Vi hade på den tiden med oss lokala journalister, och även journalister från de stora ”tidningsjättarna” Aftonbladet, Kvällsposten och Expressen när det väl var mästerskap. Även en TV-kommentator från SVT var med oss brottare i stort sett vid vartenda mästerskap, samt den välkända radioprofilen Dag ”Dagge” Malmqvist (som sänder sportradio än idag). Om någon svensk brottare gick till final, då direktsändes matchen i radio-etern, vilket var väldigt uppskattat.
Idag är det inte många som vet om att det pågår ett EM i brottning i den Kroatiska huvudstaden Zagreb. Vi inom brottningskretsar vet givetvis om detta, och den enda kanalen som vi kan se och följa resultat är i den internationella brottarförbundets egen hemsida, United World Wrestling. Där finns resultat, och även en streamad tjänst där man kan följa alla matcher om man så vill. Eftersom det bara visas och uppdateras resultat från denna kanal, så blir lanseringen väldigt snäv. Folk i allmänt utanför brottningskretsar får aldrig en hint om att ett EM i brottning pågår, där tex Jonna Malmgren blev europamästare i fredags (hennes andra raka guld). Det är faktiskt inte många som vet vem Jonna är, i alla fall inte utanför brottningskretsar vilket är bekymmersamt för vår sports stjärnor.
I lördagens Sydsvenska-tidning fick hon en liten (mycket liten) spalt, en spalt som kan jämföras med när två Malmö/Skåneklubbar möttes i den klassiska seriebrottningen under 80-talet. En allsvensk fotbollsspelare från MFF fick nästintill en halvsida samma morgon som Jonnas guld publicerades med sin lilla spalt. Och då kan det tilläggas att den artikeln handlade om allt annat än fotboll och prestation, utan istället om att han hade blivit stoppad/tagen av polisen för rattfylla.
Dagens journalistkår har tyvärr tappat all respekt för vår sport, och framförallt för våra satsande brottare. Vi får givetvis fortfarande goda vitsord av folk i vår omgivning, och klubben där jag arbetar som konsulent, vi får varje dag förfrågningar av föräldrar som vill att deras barn ska börja med vår historiska sport. I vissa grupper har vi nästintill fått säga tvärstopp av ny medlemmar, eftersom några grupper är fulltaliga. Vi har inte tillräckligt med ledare som kan ta hand om alla våra nytillkomna, vilket gör att vi befinner oss i en sårbar situation. Vi har ambitionen och viljan, men tyvärr svårt med ledarrekryteringen. Vi klarar det, men det är svårt, och inte alltid så lätt.
Vi brottare är ett kämpande folk. Vi nöjer oss med väldigt lite, och våra krav är inte allt för stora. Pengar, status och överdriven exponering är vi inte bortskämda med. Men trots denna brist, så vet vi vad vi kan, och vad vår sport innebär för uppoffringar. När väl en del brottare når EM, VM och OS-medalj, då vet vi att det inte är många som slår oss på fingrarna. Men trots att vi är ganska obrydda om just uppmärksamhet, pengar och exponering, så är det inte fel om både TV, tidningar någon gång hade kunnat marknadsföra brottningen på ett bättre sätt än vad som sker i dags dato. Vi kräver som sagt inte mycket, men lite mer respekt och värdighet är vi väl värda, och inte bara fina ord om hur fantastiska vi är som idrottare? Nu gick ju årets EM i Zagreb sisådär för Sveriges brottare (förutom Jonnas guld). Men där kommer fler brottare i sinom tid som vill vinna medaljer, och som vill sätta Sverige på den stora brottningskartan. Det hade varit kul om uppmärksamheten hade kunnat stegrats en aning, och hjälpt Sveriges nya brottarstjärnor att känna sig mer välkomna, och mer uppskattade. För även om en brottare är ganska trygg i sig själv, trots den ringa uppmärksamhet som sporten får idag, så är det ju aldrig fel med lite mer publicitet i olika medier, och inte bara kommentarer om hur starka och vältränade vi är.