Rubriken är kanske märkligt formulerad, men jag ska försöka vara så tydlig som jag bara kan. Vi tar ”min” sport brottning som ett exempel eftersom det känns enklast, och givetvis mest trovärdigt. Jag har varit involverad i sporten i snart femtio år. Första stegen jag tog in på en brottarmatta var en vårdag i mitten av 70-talet. Sedan dess har jag levt och andats brottning i stort sett 24/7. Först som aktiv, därefter som tränare och ledare. Jag har lite på fötterna kan man säga, och jag har upplevt många potentiella stjärnor genom alla år. Brottare som både jag och många andra trodde skulle bli hur stora som helst, men som tyvärr slocknade alldeles för tidigt. Men varför tar det slut innan det ens hunnit börja? När barnen når ungdomskategorin (15 – 17år) så innebär detta sportens första svenska mästerskap, dvs ungdoms-SM. Mästerskapet är i för sig inofficiellt, men sporten kallar dock denna tävling för ett SM, och det får vi (väl) acceptera. Lite mer än 200 brottare står då på startlinjen för att mäta sina krafter under detta ungdomsmästerskap. När brottarna därefter når upp till junior-kategorin (18 – 20 år) så har deltagarantalet halverats till hundra brottare. Hundra unga brottare har efter ett svenskt ungdomsmästerskap sagt tack och adjö till sporten.
Där finns givetvis en massa anledningar varför barn slutar för tidigt, och jag ska försöka få fram mina argument varför jag tror att trenden är som den är. Vi lever i en värld där allt ska visas upp. Allt från träning till tävlingsresultat. Så ser välden ut, och någonstans så måste vi förhålla oss till den. Men allt har ett pris. Priset för denna samtid är att barnen inte orkar när det väl kommer till att satsa på riktigt. Då är barnen redan dränerade på massvis av energi eftersom det varit flera dagars klubbträning i veckan (från tidig ålder), träningsläger runt om i Sverige (i värsta fall även utomlands), och tuffa ungdomstävlingar som avlöst varandra månad efter månad. Detta tränings/tävlingsprogram har då implementerats från 9 – 10 års ålder av både ledare/tränare i samspråk med barnens föräldrar. Det ska börjas i tid har varit hela deras idé och koncept. Dessa ledare/tränare och även föräldrar har absolut ingen aning om hur det känns, och vad det innebär att satsa på en idrott. Eftersom dessa barn börjat praktisera elitsatsning i tidig ålder, så orkar dem inte satsa vidare när det väl sen ska göra det på riktigt. Barnens glädje, lust och energi har fråntagits av okunskap och dåligt ledarskap.
Många av klubbarnas hemsidor och sociala kanaler fylls varje vecka med inlägg om ”extra” träning, ”extra” träningsläger, ja ”extra” allt. Allt ska vara ”extra” och ingen ställer någonsin frågan ”kommer barnen orka allt det här ”extra”?” Allt handlar om att visa upp att barnen inte varit på latsidan, utan det har varit läger på läger, och även en liten tävling (gärna då så långt bort som möjligt). När detta uppvisas, då är lyckan fullgjord.
Det är faktiskt inte konstigt (om du frågar mig) varför ungdomskategorin halveras när juniorkategorin ska gå till mötes. Barnen har ju börjat med sin satsning i alldeles för tidig ålder, och det är ledarna/föräldrarna som bär en stor skuld inför detta faktum. En satsning måste komma från individen själv. Barn måste få vara barn, och inte några elitidrottsmän. Glädjen, upplägget, och viljan måste komma från idrottaren själv, och inte från någon novis mamma, pappa eller ledare som själv aldrig tränat eller tävlat på någon högre nivå.
När barn övergår till ungdom, då ska det finnas så mycket kraft kvar, att ungdomarna på egen hand ska vilja göra en satsning mot den absoluta toppen. Den egna glädjen ska finnas där, och deras egna målsättningar ska vara nummer ett. Viljan måste komma inombords, och inte genom/från ledare eller förälder. Det är vägen mot de långsiktiga målen som är det mest intressanta (egentligen), och inte de korta delmålen som många av dagens ”brottarbarn” lever efter. Att vi som står vid sidan av får uppleva tålamod, vilja och en evinnerlig glädje för sin idrott när barnen nått ungdomsålder, det är ren och skär glädje. Att vi fortfarande ser en brinnande låga i ungdomarnas ögon, och inte en trötthet som har förstörts av för tidig press och hets från oaktsamma ledare och föräldrar.