Den 29 mars skulle min tränare Leif Freij fyllt 80 år. Nu blev han tyvärr aldrig så gammal, eftersom han dog redan år 1998 vid 55-års ålder. Jag minns honom fortfarande helt klockrent. Både hans röst, och hans sätt att vara. Leif kunde nog uppfattas av många som väldigt svår, och framförallt då ute i brottarsverige. Han hade stark integritet, och han var väl medveten om sina brottningskunskaper. Hans kunskaper innefattade inte enbart teknik, utan han kunde väldigt mycket om många andra svenska världsbrottare under sin era. Jag själv tyckte också att han var väldigt intressant att lyssna på.
Jag gillade Leif, även om han av många kunde uppfattas som lite märklig. Jag hade en väldig respekt för honom, vilket inte får förväxlas med någon typ av rädsla. Han visste vad han talade om när det gällde brottning, och han själv hade en meriterad brottarbakgrund, vilket räckte för mig. Jag kände också att han tidigt trodde på mig som ung brottare, fastän han bokstavligt aldrig sa det till mig. Det känns länge sen nu när man väl tänker på honom, och det är nästintill som att man får upp svart/vita foto/bilder av honom när han dyker upp i ens tankar.
Jag minns fortfarande hans träningar som väldigt enformiga och ensidiga. Men aldrig att han var likgiltig under något av sina träningspass, utan han var alltid där. Fick aldrig känslan av att han var mätt och uttråkad, utan han var engagerad till hundra procent i varje moment. Som idrottsman kan man känna av om tränaren inte vill vara där, men den känslan fick jag som sagt aldrig. Samtidigt gillade jag hans enformiga, och upprepande träningar, för jag upplevde efter varje pass att jag bara blev bättre och bättre. Hans monotona röst som ekade i brottarhallen, en röst som fick en att verkligen vilja göra sitt bästa. När hans röst någon gång fick till sig en annan klang, då var man på tårna, och då kände man på direkten om han tyckte det var bra, eller mindre bra.
Hur har då Leif påverkat min egen ledare/tränarkarriär?
Såklart så har Leifs träningar präglat en. Men jag har ändå skapat en egen stil som är min egen när det gäller min träning. Jag har inte kopierat honom rakt av, vilket jag inte tycker att man ska göra med någonting, utan jag har tagit hans bästa delar. Sen om jag har lyckats, det får givetvis andra bedöma. Jag själv kan nog också uppfattas som en person med väldigt stark integritet, precis såsom Leif uppfattades. Även hans syn på hur brottning ska presenteras och utföras, där har vi också en samsyn som är till hundra procent. Själva tränings/utlärningsdelen, där är vi kanske inte lika samstämmiga. Inte för att jag på något sätt har en revolutionerande annorlunda träningsutlärning, men just där är vi inte lika. Men som jag skrev tidigare, man ska inte kopiera någon rakt av, utan man ska hitta sin egen stil. Även när det gäller den mentala delen så har vi där också olika tänk. Mentalträning har alltid funnits, så även under Leifs brottningsepok. Men skillnaden då var att man inte talade om den på samma sätt som man gör idag. På den tiden var det nästintill tabubelagt att tala om vad/hur man kände. Mottot då var allt som oftast ”knyt näven, borra ner huvudet, och kör vidare”. Det låter enkelt och bekvämt, men idag kan man formulera sig på annat sätt för att hjälpa adepterna till att försöka ”tänka rätt”. Att vara stark i knoppen, är minst lika viktig som kroppen, vilket kan till och med betyda mer än det fysiska.
Jag är tacksam för att Leif blev min brottningsmentor när jag en gång under 80-talets början fick honom som tränare. Jag var 12-år gammal när jag blev uppflyttad till hans träningsgrupp på Sallerupsvägen i Malmö. Jag vill med denna text hedra min tränare och vän, EM och VM-tvåan Leif Freij när han den 29 mars skulle fyllt 80 år. Brottaren Leif som av många kunde uppfattas lite märklig (som jag skrev i början av denna text). Men vem är egentligen inte lite märklig? Man själv går väl under samma epitet. För är det inte så, att om man vill nå den absoluta världstoppen oavsett sport, då måste man nog anses vara lite märklig.
Leif Freij vann fyra svenska mästerskap som junior, och även lika många som senior. Redan som 17-åring deltog han i Rom-olympiaden 1960. Han vann två internationella mästerskapsmedaljer när han tog silver både i europamästerskapen i Essen, och därefter i världsmästerskapen i Toledo år 1966. Han var en naturbegåvning på mattan, vilket inte var så konstigt i sig. För hans far Lorentz var också han en framgångsrik brottare med SM-guld, och en bronsmedalj från EM 1947. Leifs farbror var den meste meriterade, nämligen Gustav Freij. Samtliga valörer (guld, silver och brons) i både OS och VM från 40-talets slut, fram till 60-talets begynnelse.
BILD: När jag kom hem från VM i Varna år 1991.