Det är nu ganska exakt trettiofem år sedan. Året är 1988 och jag är nyss fyllda nitton år (dec 87). Jag ska snart delta i mitt sista junior-SM. Ett helt år innan hade jag förberett mig in i minsta detalj (som Sickan i Jönssonligan brukar säga). Min hjärna hade under lång tid varit programmerad för detta JSM. Ingenting skulle gå fel, utan jag var så förberedd som man bara kunde bli. Det skulle inte kännas som en press eller ett ok, utan mitt mål var hela tiden att känna glädje, men givetvis med ett litet uns av ångest. Alla som tävlar vet vad jag menar. Tävling är ångestfyllt. De som säger något annat ljuger. Det hör liksom till, att ångest ska finnas med som en liten djävul på ens axel. Den finns där som en måttstock och ett signum, och som påminner en om: ”att nu måste du vara på tårna”. Det ska givetvis vara en sund ångest (låter lite märkligt, men så är det).
Det viktigaste är att man inte går in i en turnering och tänker ”jag måste vinna”. Om ordet ”måste” tar över, då blir det oftast ett rejält magplask. Känslan ska istället vara ett lugn, och en behärskning. Ångesten och glädjen ska flätas samman, och slutligen så får du den rätta känslan som du eftersöker.
Denna februaridag för trettiofem år sedan var jag hundra procent förberedd. Jag visste vad jag kunde, och allt jag gjorde var rätt (tyckte jag själv). Ingen fick komma inom min sfär och påverka mig negativt, utan allt jag gjorde var klockrena beslut. Det fanns vissa tävlingar under min karriär som jag visste jag skulle vinna. EM i Istanbul var en, och så även mitt sista junior-SM i Ystad. Jag visste att detta SM var mitt. Min tanke var inte ”jag måste”, utan mer ”nu jäklar”. Resan ner till Ystad minns jag mycket väl. Tävlingen var fredag, lördag och söndag. Min tränare Leif Freij kom och hämta mig i sin ljusblåa Daihatsu. Med ett lugn körde vi ner de 6 milen till Österportshallen i Ystad. Vi sa nog inte så mycket till varandra, utan vi båda var väldigt spända och förväntansfulla. Leif kände väl också på sig att detta kunde bli något riktigt bra, men vi vågade inte ta ut något i förväg. Vi satt tysta i bilen medan Leif tände cigarett efter cigarett i sin lilla bil. Märkligt scenario egentligen nu när man tänker efter, att rökare till och med rökte i sina bilar, och att det var accepterat. Men så var det på den tiden, och inget som man tyckte var konstigt då.
Jag hade som sagt förberett mig mentalt under ett års tid innan, och nu stod jag där. Nu skulle mina mentala förberedelser börja leverera. Men återigen, jag visste jag skulle vinna, men kanske inte riktigt hur. Ett par veckor tidigare hade jag förlorat DM finalen för juniorer mot Sösdala-grabben Joakim Andersson. Men på något sätt så störde inte den förlustmatchen mig så väldans mycket, utan den var nästintill bortglömd i mina tankar (vilket inte alltid var en självklarhet) under pågående JSM. Jag var verkligen här och nu vid detta SM. Första delen vann jag på studs, den med att jag fick en bra lottning. Finalisten från DM, min antagonist Joakim kom i andra poolen. Efter fyra matcher och fyra vinster så var jag äntligen i en SM-final.
Det blev finalmatch mot just Joakim. Matchen var också min från början till slut (fastän den var sifferjämn). Efter sex minuters brottning kunde jag sträcka armarna i luften som ett bevis på att jag var Sveriges bästa junior i viktklass 82 kilo. Min mentala styrka hade övervunnit och besegrat en ångest som denna gång inte fick något utrymme att utveckla sig, utan jag höll den i schack. Istället för en börda, blev ångesten till en kraft, en kraft som såg till att jag kunde vinna precis såsom jag tänkt och trott.
Om någon vecka är det snart dags för ett svenskt juniormästerskap igen. En ny generation brottare ska nu övervinna sin ångest och sin press. Vissa klarar det galant, medan andra blir besegrade av den lille djävulen på sin axel, ångesten. Den mentala styrkan är ett måste om man nu vill nå den yppersta toppen. Att tro på sig själv, utan att känna ett ”måste”. Ordet ”måste” är inget bra ord att luta sig emot. Den äter upp en sakta men säkert, och den gör att man slutligen känner sig osäker och kraftlös.
Men jag vet att där kommer finnas brottare som själva vet att de kommer vinna detta JSM i Arboga. Deras brottning känns trygg och säker, och ingen kan gå in och rucka deras oerhörda vilja av att känna sig bäst. Det är en konst att känna så, och något som vederbörande har tränat på länge. Träna på att tro på sig själv. Träna fysiskt är en sak, och mentalt något helt annat. När dessa två komponenter förenas, då är man på god väg att bli en stor framtida mästare.
Visst är idrott väldigt komplext, men också väldigt intressant, eller hur?
Bild: När jag halvåret senare vinner brons på junior-EM i polska Walbrzych.