Ännu ett brottnings-SM är över, men det kommer givetvis fler, vilket man inte alltid trodde att det gjorde när man själv var aktiv. Jag minns själv som aktiv SM-mästerskapen 1989 och 1990. Jag var 20 – 21 år, och jag ville bara vinna en SM-medalj. Mitt liv handlade enbart om brottning, så medaljens värde var givetvis ovärderlig i mina tankar. Båda gångerna gick det åt skogen (enligt min egen utsago). Visserligen blev jag femma – sexa 1990 i Örebro, men det räckte inte för att jag skulle vara nöjd. För vad är en icke pallplats när man satsar fullt ut på sin idrott? Där och då visste jag inte hur jag skulle resa mig och hitta nya krafter, men det gjorde jag såklart för jag var så inne i brottningsbranschen. På måndagen var man på träning igen, och nya mål hade åter skapats. För när man vill något tillräckligt mycket, ja då kommer man också nå sitt/sina mål. Man måste bara uthärda och invänta sin tid, och aldrig ge upp sina tankar.
Efter ännu ett besök på ett senior-SM (som ledare) så vet jag nu på ålderns höst vem det är som vinner, och vem som kommer segra och bli mästare. Det handlar inte enbart om teknik och kunnande, utan det handlar mycket om att uppvisa ett genuint och ärligt självförtroende. Vilken flummig mening, och vad menar jag egentligen? För att bli en segrare så måste du tro på dig själv genom hela tävlingen/mästerskapet. Brottaren får inte tveka en sekund på sitt eget kunnande, utan man måste tro på sig själv fullt ut. Jag kan se med mina tränade ögon vem som har det genuina självförtroendet. Det handlar inte om att uppvisa ett kaxigt ”låtsas-självförtroende”, utan ögonen ska signalera ”det är jag, och ingen kan nå mig”. Att tro på sig själv, och inte bli osäker inför andra. Det är en konst att kunna klä sig i denna roll, men det går, och det är ett måste för att ta sig hela vägen fram. Oftast kommer denna känsla med ålder och rutin, och det finns ingen bestämd ålder när detta sker. Alla når ju inte denna obeskrivliga känsla, utan bara dem som vill det tillräckligt mycket.
Blicken, känslan, säkerheten ska sedan efter detta SM spinna vidare till EM och VM, vilket är en nivå till. Nu ska ditt självförtroende ”levla” upp ytterligare några pinnhål, och den är betydligt svårare. Men det går, och vissa har förmågan att klara det. Nu ska du se dig själv på en ännu högre nivå, och det är som EM eller VM-medaljör, eller rentav som mästare. Din blick, ditt självförtroende ska nu tävla mot tidigare EM, VM-medaljörer, och du måste se dig själv som segrare i dessa matcher. Här kan du inte tveka en sekund, för då blir du ”uppäten” alla dar i veckan. Varenda tveksamhet kommer uppdagas av din motståndare, och den tveksamheten blir till en urkraft för den redan etablerade motståndaren. Du måste som sagt tro på dig själv än mer.
Sverige har förtillfälligt tappat sin storhet internationellt, och vi har svårare och svårare att etablera oss när det gäller EM, VM eller OS (herrar). Jag ser många av våra svenska brottare som nu vunnit sitt tredje, ja till och med sitt fjärde SM-guld, men deras blick, deras självförtroende sträcker sig inte längre mer än till ett SM-guld. De har inte den internationella blicken, utan ”nöjdheten” stannar vid ett SM. Men jag vet att det finns dem som vill (tillräckligt mycket), och jag vet att man kan träna sig till denna säkerhet. Men då måste man göra det på ett ärligt och genuint sätt, och inte tro att det räcker med att implementera en vaggande gångstil, och en kaxig attityd.
Frank Andersson var en brottare som trodde på sig själv i alla lägen. Visserligen kunde även han ta stryk. Men oavsett förluster, så reste han sig alltid och kom tillbaka. Hela hans väsen utstråla kompetens, kunnande och en enorm säkerhet. Han fick både ryssar och polacker att darra i knävecken när han gled in på brottarmattan. Där fanns inte en uns tvekan i hans agerande, utan han visste att han var bäst. Ingen kunde rubba hans sätt att vara, och ingen kunde göra honom mentalt tveksam. Det är en konst att kunna inneha en sådan mental styrka, men återigen, det går, men då måste du vilja det fullt ut.