Nästa helg är det så dags för ett nytt svenskt seniormästerskap i brottning. För min egen del har det blivit några stycken genom åren, både som aktiv och sedermera som tränare. Under min aktiva karriär deltog jag tretton gånger. Slutfacit blev fyra guld, tre silver och ett brons, dvs åtta medaljer. Första gången jag deltog var 1988, samma år som jag skulle fylla tjugo år. Sedan rullade det på varje år fram till och med år 2001, förutom år 1993 då jag var skadad.
Slutsummeringen fyra guld ska egentligen vara fem guld. År 1993, samma år som jag blev europamästare, så kunde jag inte medverka i de årets SM. Jag fick min armbåge urled i februarimånad (en månad tidigare i den stora Mälarcupen i Västerås), och efter den skadan fick jag ”rehaba” fram till EM:ets start i majmånad, vilket då innebar att SM i Göteborg fick stås över. Han som blev mästare de året mötte jag vid ett par tillfällen under min karriär, och vid dessa två tillfällen vann jag med teknisk överlägsenhet. Så fem SM-tecken skulle min egentliga SM-CV ha uppvisat, om det nu inte hade funnits ett OM i livet. Men som jag skrev i förra blogg-inlägget, att idrottsvägen inte alltid är en rak linje, utan man stöter på patrull ibland. Det gäller bara att komma tillbaka, vilket jag gjorde med besked.
Mitt första SM-deltagande avgjordes uppe i Haparanda. Jag hade precis fyllt 19 år och jag var nybliven svensk juniormästare. Jag vägde in i 82 kilos klassen, och jag var väl inte direkt någon medalj-kandidat bland övriga siare, men med lite tur och skicklighet så hade jag kunnat gå fram till en bronsmatch. Vinnaren i klassen blev Magnus Fredriksson (som jag besegrade ett par år senare), och han hade jag inte rått på vid detta SM, då jag var alldeles för ung och grön. Men övriga deltagare hade jag kunnat besegra, om jag hade fått lite flyt i brottningen och givetvis med lottningen.
Men jag älskade att vara där. Jag minns finalmatcherna när vi satt på läktaren. Jag kände där och då att min egen framtida SM-medalj var nära. Jag kunde se den någonstans i mitt huvud, och drömmen blev bara starkare och starkare. Jag längtade så fruktansvärt mycket. Jag såg inspirerande finalmatcher. Framförallt matchen där Roger Tallroth besegrade Torbjörn Kornbakk i en rafflande final, och där ”Tallis” rutin var övermäktig. Min tränare Leif Freij hade frågat Tallroth strax innan finalen hur/vad han skulle göra för att vinna över Kornbakk. Torbjörn som verkligen var i ropet just då, och som var nästa man att ta över tronen efter Tallroth i den tuffa welterviktsklassen. Och utgången av matchen blev precis såsom ”Tallis” hade förklarat för Leif. Leif var lyrisk efter matchen, för han gillade brottare som tänkte, och som var finurliga. Jag minns även den spännande drabbningen mellan Torbjörns storebror, Marthin, när han mötte ungdom och juniorstjärnan Lars Lagerborg i 68-kilos finalen. Det blev en knapp vinst för Marthin, men jag minns att det var en stenhård kamp.
Mitt första SM var en stor inspirationsfest för mig, och när jag lämnade Haparanda för fortsatt träning och satsande, så visste jag där och då att jag också skulle bli svensk mästare en vacker dag. Jag kunde inte säga exakt när, men jag visste att jag ville dit, och inget/ingen skulle få stoppa mig. Det skulle dröja tre år, men det var det värt att vänta på. År 1991 fick jag då äntligen min första SM-medalj som senior, och det var inte bara en medalj, utan ett guld. Guldet var en sådan oerhörd glädje, lättnad, eufori, det går liksom inte att förklara med ord de känslor som drabbar en när domaren blåser av matchen och deklarerar att man blivit svensk mästare.
Jag fick som sagt äran att vinna fyra gånger (1991, 92, 94 95). Jag var i stort sett ganska överlägsen vid samtliga fyra tillfällen. Jag var aldrig illa ute i någon match i dessa fyra mästerskap, utan jag vann ganska enkelt. Det är inget skryt, utan bara ren fakta. Mina övriga SM-medaljer (tre silver och ett brons), dessa vann jag när jag hade lagt min landslagskarriär på hyllan. Jag tävlade då utan någon press om att bli uttagen till landslaget, utan jag brottades bara för att det var kul. Mina medaljer 1997 (silver), 98 (brons) och 99 (silver) då mötte jag Michael Ljungberg. Ljungberg var som mest i ropet under denna tidpunkt, men jag vet att han trots min icke vilja av att brottas i landslaget, att han inte tyckte det var kul att möta mig. Inte för att jag på något sätt kunde besegra honom vid dessa tiillfällen, men jag gav honom en match, och skapade lite nervositet för honom. Varför jag vet detta, och varför jag är så säker, är för att efter SM-finalen år 1999 i Malmö, så sa han efter matchen ”när ska du sluta brottas Jörgen på riktigt, för jag blir så jäkla nervös varje gång jag ska möta dig”. En ärlig och fin fråga, och en fråga man bara kan ställa och säga när man nått en viss position i sitt idrottsliv, vilket vi båda hade gjort där och då. Vi hade på något vis hjälpt varandra genom alla år att nå den absoluta toppen i form av otalig sparringträning på landslagsläger, och med en sund konkurrens mellan oss som hade pågått under 15 års tid. Nu vid denna tidpunkt, en vårdag för snart tjugofem år sedan, så kunde vi båda med glimten i ögat bjuda lite på oss själva. Vi visste vad vi kunde, och ingen kunde ta ifrån det som vi hade åstadkommit under våra respektive karriärer. Min landslagskarriär var över, men han hade ett mästerskap kvar innan han också skulle säga stopp till sin. Han skulle bara först vinna ett mästerskapsguld till, vilket han gjorde i Sydney året efter.
Min nästa och sista kombattant i en SM-final var mot den fem år yngre Martin Lidberg. Vid SM i Kiruna, samma år som jag skulle fylla 32 år, mötte jag Lidberg i finalen. Jag hade på vägen dit gått riktigt bra, där jag b.la. kastade den norske stjärnan Fritz Annes på ett enarmskryss i semifinalen. Finalen blev någorlunda jämn, men jag fick ge mig, och siffrorna slutade med knappa 2 – 0 till Lidbergs fördel.
Året efter 2001 blev mitt sista SM som aktiv. Mästerskapet gick i Lidköping, och jag var vid denna tidpunkt två-barns pappa, och mitt liv handlade inte enbart om brottning längre. Jag kände redan på vägen upp (åkte med legendaren Lars-Erik Skiöld) att detta var det riktiga slutet av min aktiva karriär. Det roliga hade förvunnit, och min medaljlängtan hade avstannat. Redan i första matchen mötte jag Lidberg igen. Redan efter någon minut kände jag att detta inte var något för mig. Minns inte om jag avbröt matchen, eller om det blev poäng, men förlust blev det. Efter den matchen bröt jag turneringen, och mina SM-resor som aktiv hade nu nått en slutpunkt. Jag var nöjd och tacksam över att jag hade fått uppleva så många SM under min aktiva brottartid. SM-starten i Haparanda avslutades tretton år senare i brottarorten Lidköping.
FOTO/BILDBYRÅN: Min första SM-seger år 1991 i Hässleholm.