I stort sett allt kräver ett stabilt fundament för att det ska hålla under lång tid. Ett hus måste byggas med en stabil grund, där varje millimeter är exakt uträknad, och där varje vinkel måste stämma efter noggranna beräkningar. Ingenting få missas, och ingenting får negligeras. Om man struntar i noggrannheten, så förvandlas huset ganska snabbt till ett sårbart korthus. Ett hus som inte håller någon kvalité, ett hus som faller samman en kort tid efter byggstart.
Ett husbygge är ganska snarlik en idrottskarriär. Om vi ska lära ut idrott till våra yngre förmågor, då måste vi vara noggranna med att bygga deras framtida karriärer med ett stabilt fundament. Många tror då att en stabil idrottsbakgrund ska byggas med att på ett elitiskt vis pressa barn och yngre ungdomar med träning och åter träning. Att bygga en stabil idrottsgrund handlar inte om hur många dagar i veckan ett barn tränar, eller hur många timmar som ska avverkas vecka efter vecka. För just den typen av grundbygge, där barn ska börja träna så mycket som möjligt, och där timmar och antal dagar blir det enda fokuset, det bygget blir oftast ohållbart i längden.
Vi (föräldrar, tränare, ledare och föreningar) glömmer ofta bort att den viktigaste grunden, grunden som vi kallar för glädje. Glädjen försvinner ganska snabbt, om allvaret får ett för stort utrymme i barnens begynnande idrottskarriär. Risken finns att glädjen glöms bort, och det enda fokuset i barnens träning blir slutligen att varje vecka göra en avräkning på hur många timmar som de lagt ner på sin veckoträning. Barnen (och även föräldrarna) glömmer bort känslan för idrotten, och själva huvudsyftet med att träna. Allt fokus blir istället prestation och resultatinriktat, vilket i slutändan gör så att barnen slutligen säger ”stopp, jag orkar inte längre!”
Att tvinga ett barn att träna varje vecka är inte svårt alls. Men ska vi verkligen tvinga? Som förälder när barnen är små, har vi vuxna det största mandatet att säga vad som är bäst, och vad som blir bäst för våra små. Barnen gör som vi säger (oftast), och allt efterhand när barnen blir äldre, så infinner sig sedan en egen vilja, och en egen beslutsamhet på vad de själva tycker är bäst. Därför gäller det att stärka barnens mentala tänk från början, och inte bara pressa och stressa med fysisk träning. Att träna hårt fysiskt är inga svårigheter alls, men att träna det inre, det mentala, den är betydligt svårare. Vi vuxna ska vägleda våra barn till att bli egna tänkare och egna individer, och då inte genom tvång och allt för tidig elitsatsning. Uppmuntra är ett betydligt bättre begrepp, och framförallt mer hållbart.
Det största och de viktigaste fundamenten i ett barns uppväxt heter kärlek och vägledning. Om vi (föräldrar) kan vägleda/inspirera med dessa två egenskaper, då byggs barnens självkänsla och självförtroende upp, vilket leder till egen drivkraft, egen vilja, och egna drömmar. Ett stabilt fundament som kommer stå sig i alla typer av väder, och inte ett bygge som trillar samman när motgångar väl ska bemötas.