För någon månad sedan såg jag de första bilderna på Börje Salming efter att nyheten spridit sig att Börje Salming hade insjuknat i ALS. Ganska snabbt sa jag till min familj – ”han lever inte fram till jul”. Jag är ingen siare eller spåman på något sätt, men jag visste. Det gjorde så ont i mig att se dessa bilder. Mina ögon blev blanka av tårar när jag såg honom på isen i Kanada när han blev hyllad, eller på den stora hockeygalan i Sverige för någon vecka sedan. Det såg plågsamt ut, och jag led med honom och hela hans familj. Bara när jag skriver detta så väcks det upp så många känslor inom mig, och jag kan inte hejda mina tårar. Jag varken känner, eller har träffat Börje, men däremot har jag träffat på hans sjukdom.
År 1998/99 upplevde jag sjukdomen på nära håll, och den är tyvärr alltid förknippad med min älskade storasyster Annette. Jag känner igen rörelserna, ansiktsmimiken och paniken i blicken. Alltid när jag läser de tre bokstäverna: ALS så hugger det till i mig med obehag eftersom sjukdomen tog min syster i alldeles för tidig ålder. En månad innan hon skulle fylla 34 år så orkade inte hennes kropp längre. Hennes ben, armar ville inte lyda henne längre, och hennes röst var nu det sista som var på väg att ge upp. Hon var fånge i sin egna kropp. Fastän hon ville, så sa kroppen slutligen stopp. Annette dog en marsdag 1999, och jag tänker faktiskt på henne varje dag sedan dess. Hon finns alltid med mig. Även om sorgen är gigantisk, så ger hon mig konstigt nog fortfarande styrka på ett eller annat sätt. Hennes närvaro finns ändå kvar trots att det snart gått 24 år sedan hon gick bort.
När man upplever en sådan tragisk händelse på nära håll, så tror jag att man blir mer ödmjuk inför livet i stort. Man tar inget längre för givet, utan man lever som man lär, och man sätter sig aldrig på några höga hästar och tänker ”det händer aldrig mig”. Pengar, materiell lyx blir bara sekundära ting och inget man förknippar med lycka. Den största lycka för mig är min fungerande kropp. Att jag kan gå, springa, cykla, tänka, skriva, krama, dofta, smaka etc. Jag tänker ofta på kroppen som en stor skatt. Vilken förmån att jag får/kan göra armhävningar. Att jag får/kan cykla till mitt arbete. Och att jag kan krama mina barn. För många är kroppen bara något man tar för givet, som fingrar, ben, nacke, tår, ja alla kroppsdelar. För mig har detta ett enormt värde som inte går att köpas, eller byta sig till. För även om man är rädd om sin kropp, så kan man drabbas av denna brutala och hemska sjukdom. För den är grym, hemsk och hänsynslös och den kan välja precis vem som helst, när som helst.
Jag ställer mig i ledet av stående ovationer och hedrar hockeylegenden Börje Salming. Jag lider med hans familj, men jag vet också att de kommer gå starka ur det här. För sjukdomar påverkar oss alla i en familj, och inte bara den drabbade. Men någonstans i detta svåra så hittar man en gnista av ljus, förhoppning och nya krafter. Man samlar sig, och sakta men säkert så bygger man upp sig själv med ny energi. Börje kommer alltid finnas kvar i minnet av oss alla. Vi alla som följt och sett honom kommer ha sin egna minnen kring denne genuina och rejäla idrottslegend.
En dag som idag tänker jag extra på Börje Salming, och min älskade storasyster Annette.