Förra helgen arrangerade vi i Limhamns brottarklubb den årliga Fyrstadsbrottningen. Den anrika lagtävlingen som snart funnits i nära hundra år. Den startades 1928 av Stockholmstidningen, och tanken var då att den endast skulle bli till ett tre-stads möte, men slutligen blev det fyra, och fick då namnet Fyrstads istället. I början var det mest stadslag från olika delar i Sverige som mötes upp, men efterhand gick det mer över till rena klubblag. Fyrstads som även kan namnges som ett svenskt lagmästerskap. 1947 infördes även själva Fyrstadsmedaljen. En medalj där en före detta brottare skulle avbildas och presenteras varje år. En mästare av rang skulle varje år pryda den årliga medaljen, och där vederbörande brottare fick sin nuna avbildad i profil. Det var stort att bli avbildad, och det var som sagt bara före detta mästare. Men efter ett tag började mästarna sina, vilket då gjorde att även silver och bronsmedaljörerna från EM, VM eller OS också fick en plats bland de stora. Ivar Johansson blev den första mästaren som avbildades. Denne gigant som kunde stoltsera med tre OS-guld och nio EM-guld. Ivar var som sagt en riktig mästarbrottare, och en värdig förstagångsprofil.
Om vi då övergår till själva tävlingen så blev Fyrstads en riktig succé. Tidningarna skrev spaltmeter efter spaltmeter, och peaken nåddes år 1958 då 184 brottarlag deltog, uppdelat i 46 ”fyr-grupper”. Jag själv började Fyrstads brottas som 13-åring, när jag blev uttagen i IK Spartas seniorlag i viktklass 48 kg år 1981. Om jag minns rätt, så tror jag att jag till och med blev klassegrare. Jag är inte helt säker, utan bara nästan.
Men om vi nu ska jämföra lite då och nu, och om vi då tar år 1982 som ett exempel, och idag 2022, dvs exakt fyrtio år emellan, så är Fyrstads något förändrat. 1982 deltog 147 brottarlag uppdelade i 37 grupper, och i år är det sju lag allt som allt som deltagit. Fyra lag i A-Fyrstads (den högsta gruppen), och sedan tre övriga lag. Det var allt som brottarsverige kunde få ihop i dags dato. Själv minns jag när man slog upp tidningen dagen efter Fyrstadsbrottningarna på 80-talet. Resultatbörsen i varje morgontidning hade ett mittuppslag, där varje grupp redovisades, och där varje match presenterades med namn på brottare, viktklass, tid och nästintill vilket grepp som användes. Varje Fyrstadsgrupp visades upp grundligt. Det var mumma för en brottningsnörd som mig, att få bevittna vem som vann, och vem som förlorade i respektive grupp/lag.
Men man ska inte jämföra tidsepoker med varandra, men jag kan inte låta bli. Att vi ska få tillbaka 150 klubblag igen det kommer aldrig hända. Världen har förändrats, och så även brottningen. På 80-talet när jag började Fyrstadsbrottas, då fanns det i stort sett bara brottning och boxning i kampsportsväg. Idag finns det så ofantligt mycket mer att välja mellan. Kampsporterna har eskalerat med en massa olika kombinationskamsporter, men även andra sporter har tagit vid som inte fanns för fyrtio år sedan. Det är som sagt många sporter som konkurrerar om våra ungdomar. Men sen får vi inte glömma att just brottning är oerhört tufft. Inte många mäktar med att underhålla en hel karriär, utan många väljer att sluta innan de ens har hunnit börja. Många väljer att inte fortsätta med sin brottning från 15 år och uppåt, just för att det gör så ”ont” att satsa och träna vidare. Men sporten har fortfarande en del som vill och orkar, och som vill bli riktigt bra.
Men om vi återgår till Fyrstads igen, så är jag helt övertygad om att man bara måste omarbeta Fyrstadskonceptet något, för att få tävlingen att lyfta sig igen. Ta bort alla klubblag, och byt ut konstellationerna till stadslag (igen), och landskapslag. Stadslag i form av Malmö, Göteborg och Stockholm (med omnejd). Lägg därtill landskapslag som exempelvis att man slår ihop Blekinge, Halland och Småland. Sverige ska kunna få ihop i alla fall minst åtta lag (2 grupper) där sedan de två bästa lagen möts i en finalomgång, dvs själva A-Fyrstadsfinalen. Då kommer det bli uttagningar, och helt plötsligt blir det konkurrens om de olika landskaps/stadsplatserna i respektive lag. Man får alltid de bästa brottarna som ställer upp, och vi slipper den tråkiga och negativa utvecklingen med att fylla sina lag med lånebrottare.
Det är inte antalet anmälda lag som är det viktiga, utan det är kvalitén. Det var inte bättre förr (rent brottningsmässigt), men det fanns givetvis fler lag. Svensk brottning ska inrikta sig på kvalité, vilket det kommer bli om vi ändrar vårt tänk, och slutar tänka att ”det var bättre förr”. Meningen ”bättre förr” hörde jag själv alltid som ung brottare av dåtidens äldre generation. Men det var inte alltid ”bättre förr”, utan bara mer annorlunda mot vad det är idag. Fyrstads kan leva kvar. Men då krävs det en vilja av att göra just en förändring. Gör svensk brottning en förändring, då kan svensk Fyrstadsbrottning finnas i ytterligare hundra år.
Bild: Lidköpings AS, Fyrstadsmästare år 1982