Mitt blogginlägg kring behandlingen av badmintonspelaren Johanna Magnusson spred sig till en artikel i sydsvenskan (27/9) https://www.sydsvenskan.se/2022-09-27/brottarikonen-ryter-ifran-kan-inte-bedriva-svensk-idrott-pa-det-har-sattet
Varför bryr jag mig egentligen? Det finns givetvis många skäl varför jag opponerar mig och tycker en massa saker. Jag bryr mig framförallt om idrotten, oavsett sport. Hur behandlar vi våra unga idrottsmän/kvinnor. Det finns alldeles för många personer inom idrottens värld, som sitter i höga positioner utan någon som helst vetskap om hur det är att tillhöra den yppersta eliten. De sitter och gissar sig till utan någon egen erfarenhet hur det är att idrotta på toppnivå.
För att återkomma till ”fallet Johanna” så vill jag tydliggöra en sak i artikeln. När jag säger att det fungerar att centralisera idrotten i större länder, så menar jag trots detta att jag inte står bakom ett sådant system. Dessa länder som centraliserar idrotten har så många idrottsmän/kvinnor i sitt land, att de inte bryr sig om den enskilde individen som gallras ut i deras system. Det viktigaste för dom är medaljer, och helst den ädlaste. Att medaljer plockas hem med hjälp av tvång eller andra tråkiga former spelar absolut ingen roll för dessa gigantiska idrottsländer.
Vi i ”lilla” Sverige ska inte förhålla oss till detta system. Idrott, medaljer, framgång ska inte nås av tvång, utan av fri vilja. Hela min idrottsliga gärning som ledare/tränare går ut på att förmedla träning som en förmån till unga människor. Att få unga idrottsutövare att hitta glädjen i att träna hårt, se mål, se drömmar, och allt av egen fri vilja. Med tvång kan vi inte lära barnen/ungdomarna någonting, utan det blir bara en kortvarig sejour som inte leder någonstans mer än ut i tomma intet.
”Men Jörgen, hur kan du fortfarande veta, det är ju trettio år sedan du själv var i ropet?”
Såklart så finns där många som säger just den raden. Men oavsett om det är trettio år sedan, så var jag inte aktiv under stenåldern. Jag är fortfarande i kontakt med de känslor som jag hade/kände under de år som jag var aktiv. Jag har inte stängt den dörren (än), utan jag kan fortfarande känna av den känslan. Jag vet hur det känns att vara i en internationell mästerskapsfinal. Jag gissar mig inte till, utan jag har varit där.
”Men tänk om du själv hade tillhört en centralisering under din brottarperiod, då kanske du hade tagit hem fler medaljer?”
Det kan jag säga med en gång med ett stort rungande NEJ. Jag hade tyvärr inte tagit en enda internationell medalj, för jag hade aldrig accepterat att flytta av tvångsmässiga skäl. Jag hade max blivit svensk mästare, sen hade min karriär stannat vid dessa SM-guld. Så återigen, låt våra unga talanger som vill träna av egen fri vilja att satsa på sitt sätt. Fortsätt samla till gemensamma förbundsträningsläger/träffar som man alltid har gjort. Åk tillsammans på internationella träningsläger/tävlingar, och där visa upp vår svenska modell. En modell som vi tror på, och som inte innehåller tvång i någon form.
Så min förhoppning är nu att svensk badminton drar detta ärende ett varv till, och då kommer fram till att det inte går att förhålla sig till en icke svensk modell som kallas för centralisering. Jag säger ofta att idrott inte är mekanisk. Idrott är ingen fabrik, utan toppidrott är oerhört känslostyrt. Varje idrottsman/kvinna är unik. Fålla inte in alla i samma mönster, utan låt varje stjärna få blomma utifrån sin roll, och sina förutsättningar.