En ung badmintonstjärna i Sverige blir utesluten av sitt eget förbund, för att hon vill satsa på sitt sätt i sin egen hemstad. Det finns lagidrotter, och det finns individuella idrotter. Betyder inte begreppet – individuell, att man på något sätt vill sköta sig själv, forma sin egen karriär, välja de vägar som man själv anser är rätt i en satsning? Nä, tydligen inte. Istället måste denna meriterade tjej, Johanna Magnusson, rätta sig till ett led som någon/några har bestämt. Hon måste lämna familj, trygghet sin hemstad för att istället tillhöra ett elitcenter i Uppsala, om hon nu vill satsa på sin sport badminton. Till en början gjorde hon som förbundet sa, men kände till slut att detta inte var hennes grej. Hon valde helt enkelt att flytta hem igen. Förbundets svar på hennes handling är då att stänga ner hennes elitstöd. I mitt tycke, frysa ut henne.
Är det inte befängt, att i en individuell sport, ska man tvingas flytta till en annan stad, för att få göra det man tycker mest om? Var finns logiken i det hela? Badmintförbundet svarar med att säga ”vi har minsann valt denna form, och då gäller för de aktiva att rätta sig i ledet och följa detta koncept”. Istället för att ”rätta sig i ledet”, så väljer Johanna Magnusson att sluta med sina landslagsuppdrag. Jag förstår Johanna Magnusson till ett hundra procent. Jag kan inte för någon peng i världen förstå syftet med att samla ett gäng individualister i en och samma stad, och där de sedan ska leva som en familj under hela deras karriär.
Varför är det så viktigt för en sport som inte är vrålstor i Sverige, men stor i övriga världen, att sätta dessa strikta ramar? Vad tjänar man på att stöpa alla satsande idrottsmän/kvinnor i en och samma form? Mitt svar blir på direkten: INGENTING! Det finns en anledning varför visa personer väljer en individuell sport, framför en lagidrott. Man vill liksom klara sig själv. Man vill hitta sin egen väg, och utifrån den satsa helhjärtat på det som man själv (och med sitt team) tror är facit. Men där finns inget självklart facit när det gäller idrott. Facit är absolut inte att samla alla de bästa under ett och samma tak, och där tro att dessa individualister ska höja varandra. Konceptet funkar i vissa länder, men absolut inte i Sverige. Sverige är ett alldeles för lite land för denna typ av centralisering.
Jag kan bara gå till mig själv. Tänk om brottningssporten under min tid hade bestämt att alla satsande brottare skulle flytta till exempelvis Stockholm. Jag hade ju aldrig flyttat till Stockholm. Jag som person var väldigt beroende av min hemmiljö, min familj. Detta var min energi för att kunna orka träna och leva med den press som det innebär att satsa fullt ut i en individuell sport. Du måste hitta ditt eget syre, din egen andhämtning. Idrott handlar inte bara om hårdare träning, mer sparring, mer träningsläger osv. Det är mycket mer än så. Att bara lägga på mer och mer träning är inte svårt. Alla kan träna hårt. Det svåra är att orka träna vidare när idrottslivet inte alltid känns på topp. Därför så är en individuell idrottsman/kvinna väldigt beroende av ett fåtal personer i sin omgivning. Tas dessa ifrån en, då blir det svårt att orka satsa vidare.
Sporter som till exempel brottning och badminton är ganska snarlika. ”Små” sporter i vårt eget land, men oerhört stora i övriga världen. Det krävs något speciellt av en för att hitta drivkraften att satsa helhjärtat. Många pusselbitar som ska falla på plats. Man behöver ett socialt skyddsnät som kallas nära och kära, och som inte kan ersättas av extra sparring och fräcka träningsmöjligheter.
Jag hoppas det svenska badmintonförbundet tänker om, och inser vilken förlust det är för sporten om det fortsätter vända rygg för Johanna Magnusson. Mitt förslag till svenska badmintförbundet är att man ska göra om, och istället se till att fortsättningsvis göra rätt. Sverige behöver individualister inom idrottens värld. Det är just där som vi får fram det riktigt stora stjärnorna. Johanna Magnusson är på väg att bli en stor badmintonstjärna, men hennes egna förbund har valt att släcka hennes drömmar pga. okunskap och en stor portion envishet. Sorgligt, men tyvärr sant.