Jag har varit på ganska många brottningstävlingar genom åren, med tanke på att jag varit igång oavbrutet sedan 1976 i sporten. Första trettio åren (nästan) som aktiv, och därefter som tränare. Ju mer jag tänker på det, desto mer upplever jag sporten från mattkanten som svår och tuff. Sporten är så otroligt krävande, att jag idag förstår varför Sverige har så få brottare som tar sig vidare från barn/ungdoms-kategorin hela vägen upp till junior/senior. Redan som barn är tävlingsmomentet fruktansvärt krävande och påfrestande. Att genomgå en förlust i brottning kan knäcka den bäste. Jag hyser stor respekt för dom barn/ungdomar som orkar gå vidare inom sporten där allt annat än status och rosa skimmer finns serverat.
Men varför är det så annorlunda idag? Idag lever vi i en modern värld där datorer och andra digitala hjälpmedel finns tillhands överallt. Vi behöver inte längre gå, eller cykla, utan alla hjälpmedel finns strax utanför dörren i form av något elektriskt fordon. Vi behöver inte ens ta oss till affären, utan allt kan man beställa hem utan någon direkt uppoffring. Barn leker inte längre på ett traditionsenligt sätt, där den fysiska kraften är den mest primära i dagens lekar. Rörelse har blivit någonting jobbigt och ”straffbart”. Barn behöver inte heller förflytta sig någon längre sträcka själv, utan föräldrar sköter hela förflyttningsschemat genom att bila barnen precis överallt, och vart dom vill.
Ådran att hand om sig helt själv, och skapa den vilja som behövs för att kunna vinna och förkovra sig i vår sport brottning är svår att uppnå i dagens samhällsstruktur. Inget får göra ”ont”. Om något skulle göra ”ont”, då är vi föräldrar där och ”räddar” dom på våra vita hästar. För våra barn/ungdomar ska väl inte behöva få ”ont”?
Men träning gör ont. Brottningsträning gör fruktansvärt ont. Att förlora i idrott gör ont, att förlora i brottning gör ännu mer ont. Ont menar jag inte fysisk smärta i form av ett ont knä, eller att man blir slagen, absolut inte, utan ordet ont handlar om att utsätta sig för en träning som är oerhörd hård både mentalt och fysiskt. Att lära sig tävla i brottning tar oändligt lång tid. Det tar tid att etablera en tävlingsinstinkt, och att sedan kunna bibehålla den. Att trots förluster kunna hitta någon form av glädje att träna vidare och fokusera vidare, den är tuff, svår men väldigt imponerande för dom som orkar. Det gör som sagt ont, och det är svårt. Men det går även i dags dato. För trots att vi idag lever i en komfortabel värld med alla dess bekvämligheter så finns där dom barn/ungdomar som aldrig ger upp sina brottardrömmar.
Jag hyser som sagt stor respekt för dom som fortfarande satsar på vår ädla idrott med tanke på det samhälle som vi idag lever i. Min respekt går till alla dom som orkar satsa vidare mot sina ”brottarmål”. Jag själv kommer stötta, hjälpa sporten och dom som vill så länge jag bara kan och orkar. För alla är inte bekväma, långt ifrån Det finns dom barn/ungdomar som ser nyttan av rörelse och hederlig träning. Vi måste bara lära barnen att switcha om. Se det fina med att träna och tävla i en sport som mäter kraften både fysiskt och mentalt. Att lära sig att allt handlar inte bara om pengar. En stark kropp, ett starkt psyke, en kroppskännedom som heter duga och mycket annat kan inte köpas för alla pengar i världen. Vi måste bara inse att rörlighet är en förmån, och inte något man ska ta för givet. Att kunna gå, cykla, springa och tex kunna träna brottning är en lyx som är ovärderlig. Stort tack till alla Er som satsar och orkar. Ni är fantastiska. Jag vill även poängtera än en gång, att när du når dina mål i form av EM, VM eller OS-medalj, då kommer allt kännas lätt och härligt, och du kommer aldrig ångra ditt val. Jag rekommenderar känslan av att vinna stora medaljer. Jag hade förmånen att själv få kliva upp på en internationell mästerskapspall vid två tillfällen. Och jag rekommenderar verkligen den känslan. Ingen kan ta den ifrån dig, och den kan aldrig köpas för pengar.
Bild överst: Från tävlingen Gustav Freij cup 1983-84. Jag är runt 14-15 år gammal