Jag är väldigt svag för snälla människor. Jag anser mig också själv vara en snäll människa. Men vad innebär egentligen ordet snäll? Jag tror att många har fått ordet snällhet om bakfoten, där betydelsen oftast uppfattas som velig, mesig och som ett svaghetstecken. Hur kan snällhet uppfattas som en svaghet?
Som idrottsman, och speciellt som brottare så får man absolut inte te sig som en snäll person (enligt många). Jag vet att jag ibland själv kan utrycka mig fel till mina adepter att man inte får vara för ”snäll” på brottarmattan. men varje gång jag har sagt ordet, så ångrar jag mig. Klart som fasiken att man ska vara snäll. Att vinna matcher och vara en elak person, är ju helt befängt.
Att vara snäll innebär inte per automatik att man är konflikträdd, måste gå med på allt vad alla säger, vara velig, inte våga säga emot, inte ha en egen vilja, inte veta sitt värde osv. Snällhet är något helt annat. Snäll betyder för mig att man inte alltid sätter sig själv i främsta rummet (och då menar jag inte i träningssammanhang), man värnar om andra människors olikheter, känner empati, våga vara nära till sina känslor och mycket mer därtill.
När man idrottar ska man alltid vara snäll. Man ska bara inte ”luras” in i den andres plan, utan man ska skapa sina egna idéer, och arbetar utefter dessa. Jag säger till mina unga brottaradepter ”ni ska inte vara tuffa, dumma, utan ni ska vara bestämda”. Vara bestämd i sitt rörelsemönster, vara bestämd med sina mål och satsningar. Det sägs att ”inga snälla pojkar/flickor kan vinna stora matcher”, men den tesen är för mig helt befängd. Klart som fasiken att man ska bete sig snällt och korrekt, och att det är en styrka i längden att vara snäll. Jag vet själv när man inte alltid följde ”snällhetstecknet” som ung idrottsman, då man ibland på ett fjantigt sätt sparkade till några ”döa” ting (bänkar, papperskorgar etc) på vägen ut från matchmattan efter en förlustmatch. Helt onödigt och dumt, och något som istället gav mina motståndare mer kraft till nästa gång. Men fastän att jag ibland kunde infoga mig med dessa primitiva rörelser och tråkiga ordval som flög ur min mun, så var jag trots detta alltid en snäll människa.
Jag sårade aldrig andra människor på min väg med dessa simpla handlingar, utan det var alltid jag själv som blev sårad. – ”Hur kan man bete sig på det sättet!” Så tänkte väl många, och så kanske jag själv hade tänkt/Er om jag hade sett/ser en idrottsman som inte kunde/kan ta en förlust på ett mer moget och kontrollerat sätt, eller?
Nä, jag har aldrig blandat ihop snällhet med dåligt uppträdande vid en förlustmatch. Snälla människor kan också bli arga och frustrerade. Snälla pojkar/flickor kan vinna matcher, men inte utan någon plan, utan någon passion för sin idrott, utan några mål, dem kan aldrig vinna i längden. De som spottar, fräser och som ska vara så himla coola i sin attityd och personlighet, har svårt för att bli några långvariga vinnare. Som jag skrivit tidigare så är aldrig en aggressiv inställning något bra i längden, utan det är en inbyggd bestämdhet som är den viktigaste egenskapen.
Så än en gång, blanda inte ihop snällhet med velighet. Man kan vara snäll och ändå bli en vinnare. Snällhet har som sagt inget att göra med vekhet, utan tvärtom. Snällhet är ett ord som är väldigt underskattat. Världen behöver mer snällhet. Om vi börjar med att lära ut att vi ska bli bättre med att förhålla oss till ordet snäll, ja då hade mycket av livets svåra utmaningar varit betydligt enklare att bemöta, och mycket lättare att förstå. Det tror i alla fall jag.