Får man lov att säga att man älskar sitt arbete? I ganska exakt åtta år har jag nu fått arbeta med min hobby, min sport, min livsstil, min passion, ja där finns givetvis fler anledningar som jag kan lägga fram som en kärleksförklaring till mitt arbete. Sedan 2014 har jag fått äran att få arbeta som föreningskonsulent i Limhamns Brottarklubb. Att få arbeta med sin passion dagligen är en ynnest som jag är så oerhört tacksam över. Att jag nu snart ska återgå efter några veckors semester är inget som jag grubblar, eller tycker är jobbigt, utan jag tänker mer att jag ska tillbaka till min hobby.
Ibland kan jag själv fundera över varför jag är så passionerad av sporten, och varför mitt arbete känns så lustfyllt. Men jag tror en bidragande sak är att jag får arbeta så brett i föreningen. Det är allt ifrån organisera kansliet och dess sysslor till att träna unga utövare som har som mål att bli världsmästare i denna historiska sport. Eftersom jag själv var så otroligt hängiven min sport som ung brottare, så kan jag idag sätta mig in i många idrottares tänk, genom min långa erfarenhet. Jag är även en person som har en stark självdisciplin, vilket jag även hade som idrottsman. Jag vet vad som behöver göras, och jag behöver inte någon som ger mig en ”spark i baken”. Mitt eget driv har alltid varit min största styrka.
Men det betyder inte att jag klarar allt själv. Jag har givetvis inspirerande människor i min omgivning som ger mig stöttning och energi, vilket gör att det hela blir betydligt roligare och lättare. Samma sak var det när jag idrottade. Även om jag själv la upp min egen träning, det vill säga min alternativa träning som löpning, kondition och styrka etc. så behövde jag ändå någon typ av support från människor i min omgivning som visade sitt stöd på olika sätt. Att bli sedd för det man gör så att man känner sig än mer motiverad att jobba vidare. Det behöver inte vara några storslagna grejor, utan det räcker med en blick, en mening som säger ”jag tror på dig och dina idéer”.
Att arbeta med människor (unga som gamla) är både motiverande, roligt, och ibland även väldigt svårt. Man tycker olika om saker och ting, och så ska det givetvis vara. Men jag känner jag mig aldrig orolig eller osäker i mitt arbete, eftersom jag innehar en gedigen erfarenhet och kunskap om idrott på alla nivåer. Även mina år inom skolans värld (12 år) är också en stor tillgång för mig, där jag under dessa år arbetade med både motiverade som omotiverade barn/ungdomar i årskurserna 1 – 9. Alla skulle med, och det fanns inget bättre när man äntligen kunde omvandla negativ energi till positiv energi, när elever till slut knäckte den berömda koden och slutligen insåg hur mycket de själva kunde påverka sin medverkan både när det gällde idrott (som jag undervisade i), eller i övriga ämnen. Genom samtal, tillrättavisningar, beröm, bekräftelse, krav, stöttning och andra motiverande signaler, så var glädjen stor när man kunde omvända ett negativt beteende till driv, lust och förståelse.
Jag möter än idag gamla elever från min skolperiod. Elever som kommer fram och tackar för att man sa ifrån när de var ”busiga” och omotiverade under sin skoltid. Tacksamma för att man tog kampen. Likadant är det idag med mitt arbete inom föreningslivet. Att få barn/ungdomar att inse att de har chansen att nå sina mål. Att få barnen (och även föräldrar) att inse att ingenting är för sent. Att använda sig av meningen ”skynda långsamt”. Allt behöver inte hända över en natt, utan allt får ha sin tid. Låt barn vara barn, och ungdomar vara ungdomar. Det kommer en tid när vuxenheten tar över.
För att summera min kärlek till mitt arbete, så handlar glädjen mestadels om att skapa en närvaro, en miljö som ser till att barnen/ungdomarna mår bra, och att de får utveckla sitt idrottande i deras egen takt. Få barnen/ungdomarna att växa, och bygga upp en förståelse för vad idrott är, och vad den kan åstadkomma, oavsett om du satsar på att bli världsmästare i framtiden, eller om du väljer ett livslångt liv inom föreningslivet som antingen tränare, ledare eller någon annan viktig roll. Jag älskar mitt arbete helt enkelt för att jag tycker det är roligt att hjälpa (barn som vuxna), lära ut, inspirera och att organisera. Och det är väl skäl nog varför min cykel tar mig så lätt till Grönalundsgatan 6 i Limhamn. För där finns kontoret, mattan och givetvis alla medlemmarna.