I veckan kollade jag på dokumentären om VM-laget i fotboll 1994. Fyra avsnitt om det berömda VM-bronset den minnesvärda sommaren för snart trettio år sedan. Jag kan villigt erkänna att jag ibland kan bli lite irriterad på den enorma uppmärksamhet som detta lag fått genom alla år, och får så än idag. Men, jag måste också erkänna att den senaste dokumentären om denna historiska händelse som visades på TV4 var riktigt bra. Man fick följa spelarna Martin Dahlin, Kenneth Andersson, Thomas Ravelli, samt Tomas Brolin. Alla fick varsitt avsnitt, där dom då fick lite av en huvudroll. Serien, dokumentären skildrade inte bara fotbollsanalyser och taktik, utan det var även reflektion över vad som hände i världen under denna epok, deras personligheter, tankar inför och efter match, jag måste säga att den var väldigt rogivande att titta på.
Sen är det också kul att höra sina jämnåriga, vilket många utav dessa spelare är idag, hur deras egen idrottstid var med press, ångest och alla andra möjliga funderingar. Vi förändras med åren, vilket även man själv gjort. Jag är ju inte samma person idag, som när jag tävlade i VM, EM och OS under 90-talet, utan jag har ju med åren blivit något mer ödmjuk inför många saker, samt så har den egoistiska ådran man hade på den tiden (vilket var ett måste) i stort sett försvunnit ju äldre man blivit. Men detta är ju signifikativt för alla som tävlat på hög nivå, att man ändras ju äldre man blir. Inte för att man var en dålig människa under sin idrottsliga karriär, utan mer för att man var så fokuserad på det man skulle göra och ville göra, att ingenting fick komma i emellan. Ens fokus var så starkt och påtagligt, vilket inte alla vid sidan av hade någon större förståelse för.
Martin Dahlin var en stor stjärna under 90-talet. En kille med stor pondus, och med en fantastisk stjärnstatus. Tänk egentligen vad han fick utstå då rasismen svepte över Sveriges land som ett åskmoln, och framförallt varje gång Dahlin beträdde en fotbollsplan. Att han dessutom var framgångsrik och duktigt, kunde inte alla dessa människor ta in. I dokumentären talade han väldigt klokt om sin fantastiska framgångssaga som slutade med ett VM-brons. En stor stjärna som hade ett mycket starkt driv. En mycket imponerande idrottsman.
Eller den långe killen, Kenneth Andersson. En blyg och försynt kille som gjorde succé med sina enormt fina mål, och som sedermera även han blev en stjärna, vilket kanske inte alla förutspådde i begynnelsen av hans fotbollskarriär. Men han ville något annat, och han tog vara på den chans som han fick. Andersson var ödmjukheten själv, även i unga år. En kille som egentligen inte var den typiske proffsspelaren. Men han visade att även ”snälla” pojkar kan vinna, vilket är oerhört viktigt att förmedla till våra yngre förmågor. Man behöver inte var kaxig för att lyckas.
Sedan hade vi fotbollsmålvakten Thomas Ravelli som i stort sett ingen ville ha med till USA-VM, förutom landslagsstaben med Tommy Svensson och gänget. Ravelli tog också han sin chans, och han förvalta den väl genom b.la. sin straffmålsräddning mot Rumänien i kvartsfinalen. Ravelli, denne målvakt som kunde reta upp både med, och motspelare, samt alla vid sidan av, med sitt ibland lite gapiga förhållningssätt. Men det är inte alltid det vi ser som är verkligheten själv, utan ibland döljer sig något annat bakom fasaden. Det visade sig att Ravelli var väldigt osäker, med ett ibland väldigt dåligt självförtroende. Negativa tankar kunde poppa upp mitt under en match, men allt som oftast tog han mod till sig, och omdirigerade sina negativa tankar. Även Ravelli visade stor ödmjukhet nu på ålderns höst, vilket var väldigt kul att se och höra.
Slutligen så var det bollvirtuosen Tomas Brolin som prydde det sista avsnittet. Brolin var verkligen en stor superstjärna under detta decennium. Han gick sin egen väg i det mesta, och han hade det inte alltid så lätt med olika ledargestalter. Visst, det finns alltid två sidor av ett mynt, men jag tror faktiskt att en del klubbledare hade svårt att förhålla sig till denna lille/stora stjärna. Tommy Svensson och Tord Grip visste precis hur han skulle tas, och de kunde få ut det bästa av honom. Efter VM hade han oturen att träffa på olika ledare som inte kunde hantera honom på ett bra sätt, vilket gjorde att han avsluta sin karriär i allt för ung ålder. Men Brolin var som sagt en stor Stjärna, som dessutom blev ende svensk att bli uttagen till världslaget under detta VM.
Sammanfattningsvis så hade VM-laget 1994 två helt underbara ledare, Tommy Svensson och Tord Grip. De utstrålade ärlighet och genuin och varm mänsklighet. De visste precis hur lagets stjärnor skulle hanteras. Med bestämdhet och en stor portion lyhördhet, så fick dessa två ledare ut max av varje spelare. Till och med de som satt på bänken kände sig inkluderade i laget. Alla ställde upp för varandra i detta historiska lag. För det är väl ändå detta som lagidrott handlar, det vill säga att kämpa för/med varandra, och att vinna/förlora tillsammans. Det är skillnad mellan en individuell idrott och lagidrott, vilket så ska vara. Men ledarskapet ska ändå alltid vara att hitta/plocka ut det bästa i varje individ. Hur det sedan sker i praktiken, finns där egentligen aldrig ett riktigt facit på. Men mycket handlar om att man som ledare visar passion, glädje och engagemang, och framförallt tillit till sina adepter, först då kommer resultaten att visa sig, både för en lagidrottare, eller för den individuella idrottaren.
VM-laget 1994 hade alla dessa ingredienser, vilket var himla kul att få se och lyssna på, så här 28 år efter denna enorma succé.