”Leif, kan du nämna en tävling, där du tyckte att jag var riktigt bra?” Frågan ställde jag till min tränare strax efter min landslagskarriär. Jag trodde han skulle nämna någon SM-match, eller någon annan större final, men ack nej. ”Bjuvsträffen”, sa han blixtsnabbt utan att tänka. Bjuvsträffen var en seniortävling som arrangerades varje år, och som ibland kunde samla stora delar av den svenska eliten, vilket gjorde att den stundtals kunde hålla hyfsat hög nivå, typ som ett SM. Jag tyckte vid första anblicken att han bara hävde ur sig en tävling, bara för att han skulle svara någonting. Men Leif var en tänkande herre som inte bara reflektera på teknik och kunskap, utan han tittade mycket på rörelsemönster och självförtroende. Jag själv kunde genom åren se tillbaka på denna tävling och medge att han hade helt rätt i sin analys. Det var visserligen ett snabbt svar från hans sida, men svaret var faktiskt väl genomtänkt.
Jag kan minnas att jag som 20 – 22-åring vann viktklassen, men klassegern var inte det mest primära för Leif, utan hans reflektion var på vilket sätt som jag vann tävlingen. Och när jag själv reflekterar och tänker tillbaka, även om det nu är trettio år sedan, så kan jag starkt minnas att jag med stort självförtroende vann samtliga matcher i grandios stil. Det var bra motståndare jag mötte, men varje ”gubbe” var totalt chanslös. Att jag vann var ju sin sak, men jag själv kan minnas att jag genomförde dessa matcher med enormt självförtroende och pondus. Den där känslan när man är helt oantastlig. Man vet att man ska vinna, och man vet att man inte kan förlora. Finns inga tveksamheter, utan vinsten är det enda som finns närvarande. När man har den ”superkänslan” då vågar man också brottas ut, och göra de där tekniska detaljerna, som man kanske håller inom sig när självförtroendet inte alltid är på topp.
Brottning handlar mycket om att hitta just den rätta känslan. Jag tror inte vår sport är mer unik än andra, utan jag tror detta gäller samtliga sporter. Att hitta den ultimata känslan, och då förhoppningsvis parera in den vid speciella tillfällen, typ EM, VM eller ett OS. Vissa av oss kan behålla och förvara känslan under en längre period, medan andra så blir den mer kortvarig och hackig. Det gäller som sagt att pricka in känslan när man själv önskar, vilket inte är helt lätt.
Idrott är inte mekanisk. Idrott är inte bara tekniska detaljer som ska slipas i all oändlighet, utan tekniken måste infiltreras med en go känsla och mående. Att idrotta på hög nivå är oerhört läskigt. Kraven är stora både från en själv, och så även från folk vid sidan av. Därför gäller det att skapa en brottningsstil som man är bekväm med, och där ens känsla får bra utrymme att utvecklas. Kroppen och knoppen måste samarbeta, och vi kan inte bara mata teknik efter teknik, och sedan tror att den berömda koden är löst. Vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till den där läskiga känslan, och istället för att tycka att det just är läskigt, så ska man istället gör sig ett med känslan och älska den.
Att gå in i en stor turnering/mästerskap, och bara tänka ”jag måste, jag ska, jag bör” ja då blir man inte långvarig, och resultaten uteblir. Om man istället tänker i färger, melodier, med känslan av en upprymdhet, spänd förväntan och med en längtan, ja då har man försatt sig i ett helt annat läge där man i stort sett kan åstadkomma vad som helst. Att man inte går in i en turnering med endast resultat som det mest primära, utan att man istället söker efter en känsla, känslan av att man är oövervinnlig. Att man inte tänker ”det va gott det va slut!”, utan att man istället går in med tanken att det inte är tiden som är den viktigaste. Eftersträva en känsla av att man med lätthet rör sig på mattan, och hur självförtroende och pondus ser till att alla rörelser sitter som en smäck.
Leif såg att jag denna lördag för snart trettio år sedan gjorde alla tänkbara rätt, och då inte bara de tekniska detaljerna. Hela jag utstrålade pondus, självsäkerhet, oövervinnlighet. Mitt rörelsemönster hade alla ingredienser som snabbhet, hårdhet, balans, finurlighet osv. Han kunde se detta. Han strunta i att tävlingen ”bara” hette Bjuvsträffen. Han var inte låst vid att tävlingen tvunget skulle hålla en viss status, utan han var ärlig med sin analys, och hans snabba svar blev då denna enkla tävling som arrangerades strax öster om Helsingborg, i en liten ort som heter Bjuv. Att vinna med känsla, och inte bara för att, vilket egentligen är en gigantiskt skillnad.
FOTO: Bildbyrån