I helgen var det storturnering i Göteborg. Över 600 brottare från hela landet (även från Norge och Danmark) samlades för att tävla och mäta sina krafter. Om man gör en snabb överblick, en snabb analys, så tror jag lugnt man kan påstå att Sverige har världens bästa brottare i åldern 8 år, upp till och med 14. Man kan då ställa sig en snabb fråga: Varför är vi då inte bättre på seniornivå? Varför förlorar vi så många duktiga brottare när det väl är dags att gå vidare till junior och seniornivå, när vi har så duktiga pojk/flickbrottare?
Att barn ska tävla tycker jag inte är mer än rätt. Jag skulle till och med vilja påstå att det är sunt, och väldigt nyttigt inför framtiden att lära barn tävla på rätt sätt. Rätt sätt, kan man tävla på fel sätt?
Där finns ett svar. Ledare, tränare och föräldrar, där har vi de tre ”bovarna” som ser till att stora delar av våra unga tjejer/killar väljer att sluta i allt för tidig ålder. Barnen tappar oftast all lust, allt intresse på grund av ett intensivt tävlande i unga år. Pressen är allt för betungande, där barnet/barnen måste leverera fullgoda resultat redan från knatteåren. Barnen får absolut inte misslyckas, utan det är bara vinst som räknas. Där finns ”brottarbarn” i Sverige, som har gått fler brottningsmatcher än en internationell senior-världsmästare.
Hur ska barnen orka hela vägen fram, när de hela tiden lever under konstant press från ledare, tränare och föräldrar? Det gör dom såklart inte, och det är just därför som Sveriges junior/senior-kategori inte är lika fulltalig som barnens kategorier. Att bevittna en tävling som Soft touch open i Göteborg ger dig material till en hel föreläsning på hur man inte ska bete som tränare, ledare eller förälder. Där finns massvis med situationer där man upplever tävlande barn som oerhört stressade och pressade, och då menar jag såklart inte den obligatoriska och sunda tävlingsnervositeteten.
Jag ser ledare som med full kraft skriker YES, YES, YES och slår sedan ihop sina händer med aggressiva handklappningar i en vild glädjeyttring, allt för att göra sin adepts motståndare än mer ledsen mot vad han/hon redan är när nu förlusten är ett faktum. Vad är syftet med dessa aggressiva handklappningar och vrål? Visst ska man vara glad när ens adept vinner, men vill jag verkligen trycka ner och förminska min adepts motståndare med alla medel? Det mest horribla är då att brottarna/barnen som är uppe på tävlingsmattan då inte är mer än 10 – 11 år gamla, vilket gör det ännu mer förkastligt.
Vi har föräldrar/ledare som står med ena foten inne på tävlingsmattan, och skriker PASSIV, PASSIV och hetsar domarna, brottarna och alla runt omkring med sitt så kallade ”hejande”. Hela tonen är så aggressiv och hotfull, så om någon person utan anknytning till sporten brottning hade kommit in i denna brottarhall, då tror jag att vederbörande åskådare hade lämnat på studs, och tänkt: är detta sunt?
Pressen och stressen är för hög bland våra unga brottare. Det är just därför som brottarna droppar av, när det väl sen gäller att gå vidare till ungdom, junior och slutligen upp till seniornivå. Barnen har redan levt under stark press så pass länge, att orken, viljan och lusten är helt utbränd och borta när det väl är dags att leverera, och gå vidare på riktigt. Ibland undrar jag om en del av våra unga brottare tränar och tävlar för egen glädje, eller om de gör det för att göra sina föräldrar eller ledare nöjda och glada?
Press kommer alltid finnas inom idrotten, men jag kan tycka att pressen kan inväntas tills barnet i alla fall nått ungdomskategorin. Då är ungdomen så pass gammal, så pass mogen, att pressen då i stället blir till sina egna målbilder. Det är brottaren själv som ska måla upp sina visioner, och inte föräldrarna eller tränarna. Men tyvärr så har inte den informationen, den vetskapen nått vissa ledare och föräldrar ännu, utan en del tror fortfarande att en tidig press och hets är det rätta alternativet, vilket vi har ett svar på att så inte är fallet.