Att få en 8 – 10-åring att åka till sin träning varje vecka är egentligen inga svårigheter. Som vuxen kan man bara peka med hela handen, och säga några väl valda ord om att nu åker vi till träning och därmed basta. Barnet följer med, och gör som föräldern vill (oftast), fastän det ibland kan bli lite sura miner. I vissa fall får föräldern locka med något, som tex att barnet ska få mer speltid på sin dator, om han/hon nu är så ”duktig” och följer med till sin träning. När barnet väl anländer till sin träning, och är på plats, ska nu vederbörande tränare få detta barn till att träna av egen fri vilja, vilket kan bli lite kämpigt. Situationen är svår, framförallt för tränaren, eftersom barnet har förhandlat sig fram till dessa träningstillfällen enbart för att intjäna speltid till sitt dataspelande.
Samma scenario kan man uppleva när det gäller tävlingsdelen. Som förälder kan man alltid locka med presenter, pengar, och att tävlingsarrangören säljer gott godis, vilket medför att barnen ändå kan se en viss tjusning med att tävla, eftersom lockbetet har en viss betydelse i deras slutgiltiga beslut.
Peka med hela handen, locka, erbjuda fungerar bara till en viss ålder. När barnen väl uppnår en ålder runt 14 – 15 år, då kommer den egna viljan fram, och förälderns tyckande och lockande har inte samma effekt längre. Godiset i kiosken, och Pokemon-kort som present fungerar inte längre, utan nu måste de drivande föräldrarna plocka fram det stora artilleriet i form av betydligt mer omfattande och dyra grejor. Det kan vara allt från resor, djur, motorfordon etc.
Som ni säker redan har förstått, så är ju inte detta idrottande hållbart i längden. Jag vill inte på något sätt påstå att detta tillhör vanligheten, men tyvärr så finns dessa avarter i alla idrotter och sammanhang. Om sanningen ska fram så är det är inte lätt att vara förälder. Men det är inte heller lätt att vara barn med alla dessa utbud som finns runtomkring oss i dag. Valen är oändliga, och lockelserna är gigantiska.
Men vad är egentligen själva grundprincipen för att vi vill att våra barn ska idrotta? Är det för att barnen i framtiden ”måste/ska” bli stora, kända, och vinna en massa olika medaljer? Är det just denna princip som är vårt största argument, eller är det något annat? Jag som aktiv före detta idrottsman, numera instruktör, och även tre-barns förälder, jag kan bli bestört på all hysteri kring att barn ska satsa tidigt på sin sport. Tidigt för mig är 8 – 12 åringar som tvingas av sina föräldrar, tränare och ledare till att träna i en och samma idrott 5 – 7 dagar i veckan, dvs under kvällstid. Under dagarna så är det sedan idrottsskolor för hela slanten (från årskurs 6), just precis, idrottsskola där en och samma idrott är involverad. Ja ingenting får gå förlorat, utan träning, och åter träning både dagtid och kvällstid. Allt är planerat och strukturerat in i minsta detalj, för nu ska det levereras (enligt föräldrarna). Det konstigaste i allt detta är att det drivande föräldrarna sedan blir förvånade när barnen i 17 – 18 års ålder (till och med tidigare) säger: ”nu orkar jag inte mer”. Just då vaknar dessa föräldrar till. Istället för att se sin osunda del i barnens tidiga satsning, så kommer dessa föräldrar med full kraft att överösa barnen med deras egna dåliga samvete med förklaringen: ”Vi som har ställt upp så mycket för dig, och nu ska du ge upp och sluta!”
Tänk om vi alla istället hade börjat vår idrottskarriär med att få till oss att idrott är en förmån. En förmån att få röra på sig, bli starkare, träffa kompisar, och mycket mer därtill. Det ska vara kul att tävla och träna, och inte en börda. Träning får aldrig vara ett straff. Det är bättre att vi som föräldrar ger en förklaring, istället för en massa lockande erbjudanden om vad barnen kan få om de idrottar. En sund förklaring där man berättar om den härliga känslan av att vinna, och vad träning egentligen betyder. Förklara att många saker i livet är en tävling. Oavsett om vi tävlar i idrott eller ej, så kommer vi aldrig från att livet mångt och mycket är en tävling. Få barnen att ta ett eget ansvar för sin träning, och hitta sin egna vilja av att träna, planera, strukturera sin träning. Att barnen själva ser/lär sig tjusningen i att träna och tävla. Det är barnen som måste ha drömmen om medaljer och vinster, och inte ni föräldrar. Ert ”jobb” som förälder är att stötta, hjälpa, inspirera, och inte driva, pusha och tvinga.
Tvång är aldrig en bra utgångspunkt. Lär barnen att ta ansvar för sin idrott. Hitta glädjen i att idrotta, ja då kan det bli hur bra som helst. Som förälder kan man inte ha EM, VM och OS-medaljer som utgångsläge när barnen är små? Idrott fostrar, idrotten ger mycket, och då inte bara räknat i medaljer. Låt inte Ert dåliga samvete smitta av sig på barnen, utan låt istället barnen självmant fånga sin idrott, istället för att barnen ska vara fångad av sin idrott. Jag säger inte att det är lätt, men vem har sagt att livet/idrott ska vara lätt.