I helgen arrangerade vi (klubben) nybörjartävling i Limhamn. Ett hundratal flickor och pojkar skulle nu få uppleva sin första tävling som brottare. Att möta en annan person i en kamp som heter brottning? Du ska ta tag i människan och sedan med olika grepptekniker, styrka, finurlighet och med ett stort mod brotta ner din motståndare tills skuldrorna nuddar mattan, alltså din motståndares. Det svåraste av allt är att båda vill vinna, vilket då medför att det blir en kamp av guds nåde. Kan ni förstå att en 8–9-åring blir orolig inför ett sådant möte, eller?
Jag förstår precis deras enorma känsla, och deras oro. En nervositet som aldrig infunnits tidigare på dessa barn, ska nu på något sätt övervinnas, och kontrolleras. Hur gör dem egentligen, hur lyckas dem övervinna sin rädsla? Vissa gör det inte, vilket då avslutas med att de aldrig någonsin beträder en brottarmatta igen. Andra får blodad tand, och bara vill vidare. Men de största tuffingarna tycker jag, är dem som förlorar alla sina matcher, men som ändå hänger på låset när träningen väntas dagen efter. Att trots förlustens smärta, så infinner sig barnen på träningen, och någonstans så hittar dem en inre styrka som talar om för dem att inte ge upp. Finns bara ett ord att säga, och ordet är: beundransvärt.
Den finaste talangen man kan ha (tycker jag), är tålamodets nyckel. Att man aldrig ger upp. Så länge man har en bild, en vision där man ser sig själv lyckas med det man önskar. Så länge man lever efter det hoppet, så tror jag att drömmen en dag kommer att besannas.
I veckan ska jag hålla en föreläsning för en 40 – 50 personer. 40 – 50 personer som med kritiska ögon ska bedöma mig. Antingen positivt eller negativt. Jag gör precis som jag en gång gjorde när jag matchade, dvs jag förbereder mig så mycket jag kan, och jag ser fina positiva bilder i mitt huvud. Jag ser mig själv ta plats, och där jag med sprudlande kroppsspråk får alla åhörare att tappa fattningen och tänka ”fasiken va bra!”
Jag tänker högt, och inte lågt. Jag måste tänka så, annars tar den negativa kraften tag i mig, och då går det bara åt ett håll, och det hållet vill jag inte luta mig mot. Att hålla ett föredrag är ganska snarlikt en brottningsmatch. Dagar innan känns allt så himla lätt. Men när man väl kommer in, och riggar sin utrustning, och man ser alla människor som ska ta del av ens erfarenhet och historia, då kan en obehagskänsla komma smygande. Men obehagskänslan är faktiskt guld värd. Jag har lärt mig både från brottningen, och när jag ska tala inför folk, att den ”obehagskänslan” är något som jag numera gillar och eftersträvar. Jag har som sagt lärt mig gilla nervositeten. Samma nervositet som under mina glansdagar på brottarmattan ibland kunde ställa till det en hel del. Den känslan av nerv har idag blivit min vän, min styrka.
Timmar innan har jag fortfarande en go känsla i kroppen. Känslan kommer naturligtvis ändra sig, och spela mig lite spratt, men dock under kontroll och med ett visst obehag. Med åren lär man sig hantera olika delar i sitt liv. Bland annat sin nervositet. Det är bara erfarenheten som skiljer mig ifrån nybörjarbrottarna från helgens tävling. Vi har samma passion, samma glädje och förväntan inför våra uppdrag. Skillnaden mellan mig och den åttaåriga brottaren är att jag har skapat mig en erfarenhetsbank. En bank som byggs på med åren, och som man ska vårda väl.