Genom åren har det blivit en hel del svenska mästerskap för mig, både som ledare och givetvis som aktiv. Det började redan för över fyrtio år sedan, när jag som 12-åring (skulle fylla 13 i december samma år) skulle vara med i mitt första svenska mästerskap för ungdomar år 1981. Känns kanske inte som igår, men absolut inte som över fyrtio år sedan. Mästerskapet gick i Varberg, och jag var med för att se och lära. Om jag nu mot förmodan skulle vinna en match, då hade vinsten varit en ren bonus. Viktklassen som jag tävlade i var 40 kilo. Tävlingen i sig hade samlat nästan 400 invägda brottare, och detta fördelat på 12 viktklasser (endast herrar). I min viktklass var vi uppemot 40 deltagare. Oavsett antal matcher, deltagande klubbar, så blev min SM-debut väldigt speciell. Jag fick liksom en bekräftelse via detta SM, om att brottningen skulle bli en stor del i mitt liv. Det blev slutligen två förlustmatcher. Men även om jag i ögonblicket var förtvivlad över min snabba utslagning, så jag tyckte jag ändå någonstans att det var oerhört spännande att se alla dessa ungdomsstjärnor i aktion. Från 37 kilo, upp till tungvikten +81 kilo. Jag minns miljön och inramningen av tävlingen som väldigt fin. Vad jag kan minnas så var det lite halvt dämpad belysning i hallen, vilket jag tyckte var riktigt häftigt. Min framtida målsättning blev än mer större när jag fick se och uppleva allt detta. Medalj på ungdoms-SM blev nu mitt första riktiga mål i min satsning. Och jag skulle träna hårt för att nå denna USM-medalj.
Tyvärr blev det nu aldrig så. Fem försök hade jag på mig, och slutligen blev det en fjärdeplats som bästa resultat. På den tiden var det tungt och jobbigt, men idag ser jag såklart denna ”miss” med helt andra ögon. Om jag tittar på resultatlistan från 1981, så uppmärksammar jag att utav alla dessa medaljörer (36 stycken), så var det bara två som i framtiden skulle vinna en internationell mästerskapsmedalj som senior. Dessa två var Lars Lagerborg (EM-brons 1988), samt Marthin Kornbakk (EM och VM-silver 1991). Att ”lilla” jag skulle komplettera dessa två herrar tio år senare med mina seniormedaljer, tror jag inte någon i denna hall hade kunnat förutspå.
Där fanns som sagt en uppsjö av ungdomsstjärnor i deltagarlistan. Brottare som var riktigt bra, och som spåddes en lysande karriär. Men varför blev det nu inte så? Jag tror tyvärr att många hade/har ett ungdoms-SM som ett slutmål i deras brottarkarriär. Deras ork, tålamod, vilja finns inte att vilja gå vidare med att vinna större och mer. Resan blir liksom lite för lång. Det finns givetvis en massa andra anledningar/orsaker varför ungdomsstjärnor slocknar för tidigt, och detta är bara en tanke av många.
Nu till helgen som kommer ska jag åka upp till Umeå för ännu ett USM. Jag kommer få se och uppleva en massa potentiella framtida brottarstjärnor, vars stjärnstatus tyvärr kommer stanna kvar där uppe. Många kommer bli nöjda med sin medalj, om det så blir till ett brons, silver eller guld. Viljan kommer inte finnas att våga gå vidare med att träna ännu hårdare, och därmed höja sin målsättning mot nya oanade höjder.
Men i mina tankar så hoppas jag nu på en förändring. Jag vill att alla ni som vinner en medalj oavsett valör, att ni ska se denna medalj som en morot inför kommande äventyr. Medaljen ska inspirera er till en fortsatt lång karriär, mot fler och tyngre medaljer. Bli inte ”för” nöjd, utan ha kvar orken och viljan att gå vidare. Och alla ni som nu inte vinner någon medalj, tänk inte ”nu är min karriär över”. För karriären är verkligen inte över. Allt beror på Er. Er vilja att våga, Er vilja att orka, och Er vilja att aldrig släppa tanken på ”att där ska jag också vara en dag”.
Att peka ut Lars Lagerborg och Marthin Kornbakk vid USM 1981 som framtida stjärnor var inga svårigheter. Deras vilja var enorm, och de båda ville inte stanna kvar i epitetet ”ungdomsstjärnor”. Jag är glad att deras stjärnstatus aldrig slocknade med detta ungdoms-SM. Deras brottningskunnande fick lysa kvar, och utvecklas både som junior och sedermera även som senior. Men att någon person vid detta USM 1981 i Varberg, skulle gå fram och peka på mig när jag stod där längst fram vid tävlingsmattorna med drömmande ögon, och säga ”här har vi en framtida EM och VM-medaljör!” Den personen fanns inte i hallen.
Ge inte upp din fortsatta karriär, oavsett om det blir en medalj eller ej. Se dina bilder som du har regisserat i dina tankar. Låt inte filmen få ett för tidigt slut, utan låt den få fortsätta rulla på. Din tid kommer, och det är du själv som avgör vilket slut det kommer bli. Tänk på att det är du som är regissören för din framtida karriär , och ingen annan.