Jag såg tack lov direktsändningen när skridskostjärnan Nils van der Poel vann sitt första OS-guld på 5000 meter. Nils Van der Poel är en stjärna utöver det vanliga. Han utstrålar harmoni, styrka och ett enormt självförtroende. Egentligen vill jag inte använda ordet självförtroende, för det kan oftast uppfattas som lite kaxigt. Man kan istället säga att Van der Poel utstrålar en enorm säkerhet inlindat med en fin och behaglig stil. Han går sin egen väg, och han tränar efter eget huvud. Han vet vad som behövs göras, och han försöker inte hitta några genvägar. Hans drivkraft kommer av lust och vilja, och det är den som har gjort att han idag kan titulera sig mästare på högsta nivå. En stjärna som inte drivs av att synas eller höras i alla möjliga sammanhang. Han har vett att ibland tacka nej till saker och ting. När idrottsgalan presenterades för någon månad sedan var han inte själv där. Istället fick två av hans bästa vänner det stora hedersuppdraget att vara där, och hämta hans pris för årets prestation. Han hade viktigare saker för sig, som till exempel att förbereda sig för sin andra olympiad. Jag får uppfattningen om att röda mattor inte är hans grej. Vi kommer troligtvis inte få se honom i en rad olika TV-konstellationer, utan han kommer vara mycket restriktiv med sina framträdanden (tror jag).
Jag själv kan bli lite smått avundsjuk på hans sport, och hans sätt att träna. Hans enda motståndare är nästintill bara tiden. Den kan han bemöta precis när han själv vill. Han behöver ingen sparring eller motståndare, utan det är bara han och tiden. Han har total kontroll på sitt eget upplägg, och ingen behöver egentligen lägga sig i hans plan. Han tar råd om han vill, och när han behöver. Han trivs med sina skridskokompisar i klubben i Trollhättan, men han är ändå fri i sin träning. Antingen åker de med honom, eller så åker han själv. Varv efter varv, så nöter han in en känsla. En känsla som gör att han blir ett med isen. Brottare, boxare eller tennisspelare är alltid beroende av sparringpartners. Vi kan inte alltid göra jobbet själv (även om vi vill), utan vi är beroende av andra i vår väg mot våra mål. Van der Poels och skridskosportens självständighet kan faktiskt göra mig lite smått avundsjuk. Att bara kämpa mot tiden. MEN!
Brottning är visserligen också en individuell sport, och du kan faktiskt göra mycket av jobbet själv, utan någon fysisk motståndare. Du kan skapa dig en känsla i alla dina otaliga träningspass själv i lokal, eller ute i naturen. Allt handlar om att hitta, och frambringa en säkerhet. En go känsla som ingen kan ta ifrån dig. Skapa en säkerhet som Nils van der Poel, en säkerhet där ingen kan nå dig. Man tävlar och skaffar sig rutin, man åker på läger för att nyttja sportens sparring. Man mäter sig, fast dock ej mot tiden, utan mot andra.
Men det är en speciell och underbar tjusning att mäta sig mot andra i en kamp. En kamp där slutligen kraft, smarthet och tekniska färdigheter blir det avgörande momentet. Att känna sig oövervinnlig i en brottningsmatch, den känslan slår ut allt. När man tar tag i sin motståndare, och där man i stort sätt känner att man kan ta poäng precis när man själv vill. Den känslan kan bara upplevas. Att veta och känna motståndarens drag, och sedan övervinna denna attack, med ett motdrag. Så även om jag är lite smått avundsjuk över Van der Poels träningssituation, så kan den aldrig bytas ut mot den känsla som brottningen kan frambringa. Så jag valde nog ändå rätt inriktning en gång i tiden. Men vem vet, hade jag bott i Trollhättan hade kanske även jag åkt skridsko? Men troligtvis hade jag även där blivit attraherad av brottningssportens sköna konst på grund av dåtidens storheter, Trollhättanbrottarna Janne Karlsson och Frank Andersson. Men oavsett mitt brottarval, så är Nils van der Poel en av de största någonsin, både som människa och idrottsman. En gigant och stjärna som kan påverka många barn/ungdomar med sin varma och fina utstrålning. Han uppvisar en framtoning som visar att allt är möjligt, om det så gäller skridsko eller något helt annat.