Meningen har man hört förr, och den är återkommande. Första dagen på året är en dag som alltid är lite tvetydig. Den innefattar både nostalgi och en framåtsträvande optimism. Nostalgin gör sig påmind att man tänker ”Jaha, ännu ett år som gått, och nu är man även ett år äldre!” Man summerar det gångna året och gör sig påmind på vad som skett och hänt. De första timmarna av året är nostalgin den mest påtagliga känslan, och den som leder stort rent känslomässigt. Optimismen kommer inte förrän något senare. Efterhand börjar nostalgins skimmer mer och mer avta, och istället infinner sig en kraft av optimism och nya målbilder.
När jag var aktiv idrottsman så var januari en månad som betydde en viss omstart. Nya mål, nya tävlingar var i sikte. Framförallt så innebar första delen av året deltagande i svenska mästerskapen. En tävling som man såg framemot, men som samtidigt skapade en viss typ av ångest. Nu var man ju ”tvungen” att leverera. Årets första tävling som senior började alltid med tävling i Huskvarna. Man kan kalla det för ett för-SM. Hela Sveriges elit samlades, och det var en tävling där man verkligen fick ett svar på hur formen var inför stundande SM. Man fick ett glasklart svar denna första helg i januari. Jag själv uppvisade för det mesta en bra form i början av året. Jag vann tävlingen sju gånger under min aktiva tid, vilket nästan är snudd på rekord (tror att Sören Claesson har rekordet på nio titlar). Men det fanns även tillfällen där formen inte var lika lysande, och där placeringen inte blev till ett guld.
Jag gillade tävlingen i Huskvarna. Den var visserligen ångestladdad, men på ett bra vis. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan i hallen, och känslan av att göra bra ifrån sig. Det flesta gånger åkte jag ifrån Huskvarna med en bra och upplyftande känsla. Men jag har givetvis också upplevt det omvända. Båda känslorna har varit lika viktiga (även om jag inte tyckte det då).
Sedan tjugo år tillbaka har min vistelse i Huskvarna varit som tränare. Känslan är nästan densamma som när jag själv var aktiv, dvs nervös och underbar. Numera ”brottas” mina adepter med sina känslor inför denna tävling, och där jag finns med på ett litet hörn och hjälper till. Men, nu är det tyvärr så att världen är något upp och nedvänd på grund av den rådande pandemin som nu pågått under ett par års tid. Tävlingen i år är inställd (vilket den även var 2021). Vi måste acceptera, och inte tappa hoppet, för Vättercupen kommer igen. Ibland får man bara omdirigera sina mål, och hitta andra vägar. Detta år rundar vi Huskvarna, och tar en annan väg. Vi kommer inte släppa våra mål, utan vi tar bara en annan riktning. Världen kommer att komma tillbaka fastän inte riktigt ännu, men snart. Håll ut!