Fick till mig en fråga: Jörgen, var inte du med i München-OS? Nja, inte riktigt med tanke på att jag sommaren 1972 inte ens fyllt fyra år. Lite smickrande i alla fall att han nämnde att jag hade varit med i ett OS, även om årtal/plats blev lite fel. Lite mindre smickrande att han uppfatta mig som en sjuttio – sjuttiofem-åring (vilket han givetvis inte tror), eftersom den nämnda olympiaden gick av stapeln för exakt femtio år sedan. Nu vet jag att han inte var så noggrann i sin uträkning, eftersom det är lätt att blanda ihop olympiader med dess årtal.
För min del är det nu trettio år sedan som jag var med i Barcelona-OS. Jag minns när min tränare Leif Freij påminde mig om sin OS-upplevelse, Rom-olympiaden 1960. På den tiden var det trettio år tidigare vilket var för mig en tidsuppfattning som jag inte kunde relatera till då. Det var så ofantligt långt tillbaka i tiden. Nu står jag där själv, med minnen/upplevelser som är trettio år gamla. Nu var ju visserligen min OS-start inget stort upplyftande minne, eftersom jag både på mattan (och utanför), inte fick den framgång som jag så villigt hade önskat. Min längtan efter en OS-medalj, stannade tyvärr bara vid en längtan.
Men jag tänker på en av mina många kombattanter, amerikanen Dennis Koslowski. Född 1959, dvs nio år äldre än mig. Jag mötte honom tre gånger under min karriär. Vinst, förlust och en dubbeldiskning (vilket blev till en vinst för mig vid det tillfället). Han var ingen större stjärna egentligen, men han hade OS-nerver av stål, och en grym amerikansk kämpaglöd. Han deltog i två olympiader, Seoul 1988 och då 92 i Barcelona. Facit blev, ett brons och ett silver på två OS-resor, vilket jag kan tycka är väldigt imponerande av denne amerikan. Han vann aldrig något mästerskap, men dessa två OS-medaljer kan jag tycka är stort nog. Värt att tillägga att han rent åldersmässigt var tjugonio, respektive trettio tre år när han vann dessa medaljer.
Min OS-karriär blev bara vid ett enda tillfälle. Jag skulle egentligen varit med en omgång till (1996 i Atlanta), men ibland blir det inte riktigt såsom man vill, vilket man slutligen lär sig leva med och acceptera. Jag vänder också mitt OS-minne till något positivt med att säga till mig själv, att utan min kontroversiella OS-resa, då hade jag inte haft all den erfarenhet som jag idag kan relatera till och förstå på ett helt annat sätt i min dagliga roll som tränare och ledare. Man lär av sina misstag (som det heter), vilket i slutändan kan bli till något bra för andra, och även för en själv. Jag ligger givetvis inte sömnlös över mina ”missade” OS-medaljer, utan jag ser idag mitt OS-äventyr med helt andra ögon. En resa av lärdom som jag idag utan problem kan diskutera och prata om.
Jag kan idag t.ex. höja och nämna en av mina konkurrenter, Dennis Koslowski, som jag tycker uppvisade imponerande OS-resultat. Och jag kan som sagt tala, och skriva om min OS-start utan att tänka ”fasiken också att inte jag vann någon medalj!”. Utan mitt idrotts-CV är ändå ganska innehållsrikt, och den innefattar både guld, silver och brons, och samtidigt några ”misslyckanden” som har gjort mig till den jag är idag.