Att cykla är för mig ren terapi. Självfallet är det ett färdmedel som ska ta mig från punkt A till B, men samtidigt är det min terapi. Under resans gång känner jag av årstiderna, tittar in i förbipasserande hus, trädgårdar, ser människor på vägen osv. Men det mest intressanta är att min hjärna får till sig en massa idéer just under mina cykelturer. Jag stressar mycket sällan när jag cyklar. Aldrig någonsin att jag på något sätt försöker mig på att besegra motvinden som ibland vill utmana mig. Jag vet att jag är chanslös, och istället för att bekämpa vinden, så cyklar jag alltid med den. Regn eller annat oväder möter jag upp med att min regn-poncho alltid finns närvarande. Med denna medhavda attiralj slipper jag köra slalom mellan regndropparna i rasande fart, utan jag kan istället lugnt och fridfullt känna av sommarens ljuva regndroppar, eller hösten krispiga luft, medan dropparna slår mot ponchons ogenomträngbara material.
Idéer och förslag går på helvarv i mitt inre, när jag väl satt mig på cykelsadeln. Det är precis som att min kreativa ådra får sig en extra skjuts, där jag kommer på grej efter grej hela vägen till mitt mål. Jag får ibland stanna till med cykeln för att skriva ner mina tankar, så att jag inte tappar bort eller glömmer, vilket skett vid ett flertal tillfällen. ”Ah, jag kommer ihåg det!”. Men man glömmer bort det tyvärr. Så därför försöker jag numera alltid vara noga med att stanna, och skriva upp.
Jag njuter allt som oftast av min cykelresa. Jag ser mycket sällan min cykelresa som enbart en transportsträcka som ska ta mig till min destination, utan resan betyder mer än så. När jag arbetade inom skolans värld, såg alltid eleverna mig komma cyklandes. Ibland hände det att jag fick frågan från barnen ”Jörgen, har du ingen bil?”. Även om jag/vi har en bil, så blir det cykeln jag använder som mest.
Om man jämför min cykelresa med en idrottskarriär, så är den ganska snarlik. En idrottskarriär är inte en karriär där man endast längtar till själva slutmålet. Utan på vägens gång måste man njuta av sina små delmål, som tex klubbmästare, distriktsmästare, ungdoms-SM, junior-SM, senior-SM och sedan internationella skalper i form av EM, VM och OS. Vi kan inte börja som klubbmästare, och redan därefter börja längta till ett OS-guld. Resan blir för lång och besvärlig, och vi kommer allt som oftast inte fram. ”Motvinden” knäcker en, och man glömmer bort att delmålen har sin charm på vägen.
Tänk om fler hade haft tålamodet att invänta, och njuta av sin cykel/idrottsresa. Då hade vi haft fler som utövat sin idrott, och fler som hade konkurrerat om de stora medaljerna i framtiden. Att inte ha för brått. Vad är det egentligen vi vill komma fram till, och vad händer när vi nått våra mål? Delmålens vyer får man aldrig förringa. Slutmålet är slutmålet, det vill säga framme och klar. Vad händer sedan därefter?
Om jag tänker tillbaka på mitt idrottsliv, så var det själva delmålen som egentligen var det mest intressanta. Det var där jag lärde mig ofantligt mycket. När jag väl nått själva slutmålet, då var man ju färdig? Så därför är det viktigt att vi inte alltid rusar iväg, utan att vi inte glömmer bort att upptäcka och se vad vi passerar på vägen. Inte bara hetsa från punkt A till B, utan att man stannar upp och njuter däremellan, om det så gäller en cykelresa, eller en pågående idrottskarriär.