Ibland får jag frågan från olika föräldrar: hur mycket ska man stötta sina barn inom idrottens värld? Jag har ju givetvis inget facit, och mina ord och tankar är ju inte heller lagen själv. Det som gör att jag har ganska mycket på mina ”fötter” är min långa erfarenhet inom ”branschen”. Jag har snart varit involverad i sporten i snart femtio år, och det är inte många sekunder som jag varit borta från sporten. Jag har sett och upplevt många föräldrar genom alla mina år, och då givetvis både bra, och mindre bra. Jag har sett föräldrar som brutit ner sina barn på olika sätt och vis, och då sakta men säkert ”dödat” barnens intresse med ett evigt ältande. Jag har även upplevt föräldrar som sett till att barnen fått den där sista lilla ”kicken” för att kunna göra det där lilla extra.
Det viktigaste (tycker jag) är att barnen tycker att det är kul att åka till sin veckoträning. När jag säger kul, så menar jag inte att barnen måste ha ett stort och brett leende på läpparna när det är träningsdags, utan jag menar att det ska finnas en sund tillfredsställelse att vilja ta sig till sin träning. För mig som förälder är detta det mest primära Jag själv är pappa till en 11-årig brottande tjej, och hon tränar två dagar i veckan. Varje vecka springer hon med glädjeskutt för att träffa sina träningskompisar, och hon tycker det är mysigt (hennes egna ord) att komma in i lokalen, och beträda själva brottarmattan. Just denna biten är den viktigaste, dvs att hon vill ta sig dit av egen fri vilja. Jag som pappa hade kunnat ”dödat” hennes intresse ganska snabbt och omgående, om jag vid varje bilfärd hem, eller vid frukostbordet dagen efter, ältat och ältat om tex tekniska brottningsdetaljer om vad hon skulle kunna ha gjort bättre osv. Detta ältande hade inte hjälpt min dotter ett dugg. Idrott handlar i stora drag om tålamod. En idrottsman måste ha tålamod att träna hårt, och därmed invänta sin tid. Träning ger färdighet, och som man brukar säga ”Rom byggdes inte på en dag”. Ibland tror jag faktiskt inte att det är barnen som brister i tålamodet, utan det är föräldrarna. Vi föräldrar ser ju givetvis en massa tekniska fel som barnen gör konstant. I min sport behöver man inte inneha sådär jättemycket brottningskunskap, utan även en novis förälder kan se och uppleva tekniska fel som barnen gör (hela tiden). Men snälla föräldrar, låt barnen göra fel!
Det jag vill säga med denna text, är en uppmaning till alla föräldrar oavsett sporttillhörighet att HA TÅLAMOD. ”Döda” inte intresset med att hela tiden förklara och påvisa vad som är fel. Alla barn innehar olika personligheter och läggning. Barn utvecklas olika. Vissa barn är ”stentuffa” i sitt sätt att vara och bete sig i en väldigt tidig ålder. Då menar jag inte barn som spottar och svär, utan barn som innehar en framtoning som är väldigt självsäker och rätt fram. Andra barn har lite svårare med själva inställningsbiten. Lite rädda, blyga och försynta. Deras ”tuffhet” kommer inte förrän i senare ålder.
Barn har olika startsträckor i livet. Så mitt svar på frågan hur man ska stötta och hjälpa sitt barn, så är det med beröm och givetvis befogad kritik som tex när dom inte kämpar och tar i. När man vet att barnen kan bättre, då kan vi som förälder givetvis påpeka detta: ”Kom igen nu, jag vet vad du kan”. Men undvik allt ältande och analyserande. ”Döda” inte intresset med att hela tiden vara på, genom att förklara olika detaljer in absurdum. Viljan, glädjen, och intresset tycker jag är det viktigaste pusselbitarna i barnens idrott, i alla fall om du frågar mig.