Ett brottnings-VM är nu avslutat (snart). Sverige har genom alla tider endast fått fram ett tjugotal herrvärldsmästare, och fyra damvärldsmästare. Ett fåtal har fått bestiga översta VM-pallen mer än en gång. Ernst Nilsson (2ggr), Olle Anderberg (3ggr), Bertil Antonsson (3 ggr), Pelle Svensson (2 ggr), Frank Andersson (3 ggr), Mikael Ljungberg (2 ggr) och Ara Abrahamian (2 ggr). Av damerna så är det endast Sara Eriksson-Dikanda som lyckats erövra mer än ett VM guld under sin karriär (2 ggr).
Det är som sagt svårt, men man får aldrig se det som en omöjlighet. Men eftersom det är svårt att nå detta översta skikt, och där merparten av alla dessa guldmedaljörer endast vann en gång under sin karriär, då är det verkligen extra viktigt att ta vara på stunden när man väl är där. Defileringen in mot pallen, speakern ropar upp ens namn på alla konstiga språk, känslan, atmosfären, medaljen fästes runt halsen, nationalsången. Det är som sagt mycket man ska insupa under detta korta ögonblick, men som sagt, glöm inte bort att njuta lite extra. Känslan kommer att bevaras inom dig för alltid, och den kommer aldrig att suddas ut.
Ingen av våra nu deltagande svenska brottare, förutom VM-bronsmedaljören Johanna Mattsson (2 EM-titlar) har stått överst i ett seniormästerskap. Världstoppen är bred och gigantisk, och där finns många kandidater på vägen. Där finns inga lätta matcher, utan allt handlar om att vara mentalt stark just vid detta tillfälle. Alla som är med har gjort grunden, dvs tränat oerhört hårt och varit hundraprocent fokuserad. Har man inte gjort grovjobbet, ja då blir det stört omöjligt att nå någon högre placering, och då hjälper inte heller din mentala styrka. Att endast fokusera på tur, det ger dig inga pallplatser.
När man är förberedd och tränad, och uppvisar ett starkt självförtroende, då brukar man allt som oftast ha den där lilla ”turen” som behövs i ett mästerskap, och i själva matcherna. Men grovjobbet måste som sagt först vara färdigt och fast förankrat. Klyschan säger allt som oftast ”det finns inga genvägar”, och den meningen stämmer till hundra procent. Många potentiella VM-mästare har nu varit i Oslo för att kämpa om det största man kan bli titulerad, dvs bäst i världen. Vissa gick från potentiell mästare till att bli en mästare på riktigt. De flesta fick/får tyvärr åka därifrån som den potentiella mästaren.
En gång världsmästare, alltid världsmästare, och den meningen stämmer alltid. Ge aldrig upp dina tankar och mål om att vinna ett mästerskap. Det kanske blir ett VM, EM, eller rentav ett OS-guld till slut. Eller så kanske det lutar åt en medalj i valören silver eller brons, vem vet. Det viktigaste i alla fall är att du aldrig ger upp dina drömmar. Ger du upp, då kan du glömma att även titulera dig som den potentiella mästaren.