Varje vecka tittar jag och min 11-åriga dotter på ett program som heter Lego masters. Det är en tävling som går ut på att bygga med just lego-klossar i en Tv-studio. Deltagarna jobbar i par, och deras uppgift är att ta sig an olika uppdrag, och därefter bygga efter produktionens önskemål. Kan det bli mer nördigt, vuxna människor som bygger lego? För mig är det en befrielse att få se dessa skulptörer, som helt och fast har ”nördat” in sig i dessa legobitar. För mig är ”nördighet” en egenskap som jag tycker är helt fantastisk, och som jag står bakom fullt och fast.
Dessa fantastiska personer har hittat sitt gebit i alla dessa klossar och brickor. Man får se och uppleva kreationer som är vackra, fantasifulla, otroliga och helt makalösa. Man kan inte för någon peng få ihop hur de lyckas med sina utmaningar. Så både jag och min dotter är helt förstummade av dessa fantastiska konstnärer.
Men det jag vill ha sagt med denna text är inte själva byggandet i sig, utan något helt annat. Eftersom programmet är just en tävling, så skickas ett par hem varje vecka efter domarens slutgiltiga bedömning. Samtidigt som ett par skickas hem (blir utslagna), så har varje program en vinnare som domaren bedömer har gjort bäst ifrån sig. Inget konstigt i sig, med tanke på att det är just en tävling. Men det jag har uppmärksammat är den sorg som det utslagna laget (paret) upplever när beslutet kommer att de tyvärr måste lämna tävlingen. Det är en befrielse att få se och uppleva vuxna män, kvinnor som nästan gråter, och ibland faktiskt till och med gör det för att de inte får fortsätta sin resa. Det betyder så ofantligt mycket för dessa personer, att deras besvikelse inte går att hejda. Känslostormarna blir för påtagliga.
Om jag ska jämföra deras besvikelse med hur jag en gång upplevde mina besvikelser som aktiv brottare, så var det exakt på samma sätt. Det var inte så mycket pga. att man inte skulle/kunde vinna längre, utan känslan var mer att man inte längre fick vara kvar i turneringen. Man var helt enkelt utslagen. Jag känner även igen mig att jag som stor och stark brottare inte heller kunde hejda mina känslor, vilket gjorde att även jag grät till ett flertal gånger som ”vuxen” brottare. Som barn var det ju självfallet tillåtet att gråta när man förlorade, men som vuxen skulle man ju mer hålla inne sina känslor. Jag kunde tyvärr inte hålla mig efter detta ”regelverk”, utan även jag som stor och stark brottare kunde gråta när man insåg att man inte längre var kvar i exempelvis ett EM, VM eller OS, eller någon annan turnering. Smärtan gjorde så ont, att man nästan gick i sönder inombords.
Så precis som dessa ”legomänniskor” blev även jag lika ledsen som dem vid en utslagning, men även lika glad om jag gick vidare. Känslan, euforin är också något som man inte kan förklara när man vinner, utan den känslan är enorm och obeskrivbar. Med denna text vill jag beskriva och förklara att om man som person ”nördar” in sig fullständigt i något som uppfyller stora delar av sitt liv, då blir också besvikelsen och glädjen lite mer tydlig. Den blir något starkare. Så oavsett om ”nörderiet” heter lego, brottning eller något helt annat, så får man lov att visa sina känslor på alla sätt. Sorgen och glädjen är det som gör att man håller fast vid sitt område, och där ingen kan rubba ens tankar till att göra något annat. Så kontentan av denna text är: självfallet har lego och brottning en del likheter, i alla fall när det kommer till vinster och förluster. Det är även okej att skvätta en tår, fastän det ”bara” handlar om brottning eller just lego.