Som jag skrev för något inlägg sedan, där jag med viss antydan skrev att mitt fokus på idrottskarriären hade tappat sig en aning när jag var runt 27 år. Jag var inte lika girig efter segrar längre, utan jag hade fått ”lite” annat att tänka på. Jag tror ju fullt och fast att om man ska lyckas med sin idrott, då måste man vara egoistisk 24/7. Du ska kunna åka ut till skogen och springa när du känner för det. Aldrig behöva rådfråga eller ta hänsyn till någon, eller be om lov att få träna. Det ska vara du och dina tankar som formar din väg. Ingen annan ska få styra och sätta riktlinjerna. Ingen ska få påverka dig. Jag vill också påstå att vi som sysslar med individuella sporter, vi är nog lite mer egocentriska än vad tex lagsportare är. Men jag tror att det är ett måste för att kunna nå den absoluta toppen i vår genre.
År1994 träffade jag min fru. Helt plötsligt hade jag en person att ta hänsyn till, och brottningen blev inte längre prio ett längre. Mitt fokus var nu inte bara inställt på mig själv, utan detta skulle nu delas vilket var en väldigt ovan situation för mig. Att satsa, åka iväg, träna som en vettvilling, förbereda sig för matcher, allt detta hade nu börjat svikta en aning. Att fokusera på två saker – träning/tävling och sambo – den var tuff.
”Menar du att man inte kan ha en flick/pojkvän när man satsar?” Såklart man kan, men man måste också vara medveten om att du inte längre är helt själv i din satsning. Du har nu någon att ta hänsyn till, och som du vill ta hänsyn till. 1996 föddes vårt första barn. När vår dotter kom till världen, då förstod jag till hundra procent att min landslagskarriär var över. Jag hade aldrig fixat att delta på träningsläger i Sverige eller utomlands en vecka. Att på något sätt försöka mig på att avskärma mig hennes existens med att gå in i en bubbla och satsa på att vinna medaljer, nä, det fanns inte på kartan. Mitt liv, mitt fokus var nu min familj. Jag satsade visserligen fortfarande på nationella tävlingar, men det var något helt annat. Det är stor skillnad att satsa internationellt mot att enbart tävla inom rikets gränser. Landslaget var nu ett avslutat kapitel vilket kändes väldigt skönt. Jag älskade fortfarande att träna och hålla igång, och mäta mig med övriga eliten i Sverige, och det räckte mer än väl. Jag höll jämna steg med eliten fram till och med SM 2000, då jag gick till final mot Martin Lidberg. En knapp förlust, och en SM-silvermedalj samma år som jag fyllde 32 år. Men därefter tog min aktiva karriär slut.
En tränarkarriär inleddes istället, och den tog fart på riktigt 2004. Jag är så tacksam och glad över att jag prioriterade mina barn före min idrott. Beslutet att inte vilja/kunna satsa när mina barn kom till världen, den var helt och hållet min egen. Där fanns inget ultimatum från någon, utan jag själv kände att jag inte kunde satsa när barnen kom. Jag ville inte, och jag kunde inte. Mina barn var/är nummer ett, och jag ville inte missa deras viktiga uppväxt, med att då åka iväg och träna/tävla runt om i Europa/Världen. Jag var en gång i livet en mycket egocentrisk och hårt satsande idrottsman, vilket gjorde att jag fick dem framgångar som jag fick. Men när barnen kom, då valde jag bort fokuset från mig, för att istället ge detta till mina barn. Ett beslut som jag givetvis aldrig ångrat eller tvekat en enda sekund över.