Frågan fick jag till mig när jag precis lanserat min bok, min självbiografi: Gossen Ruda – Brottaren som försvann år 2019. En journalist ringde upp mig i samband med detta boksläpp, och frågan kom i slutet av intervjun. ”Jörgen, vad är du mest stolt över gällande din brottningskarriär?” Mitt svar kom lika snabbt som frågan ställdes: Att jag aldrig gav upp! Jag behövde alltså inte tänka till, eller förbereda mitt svar, utan svaret kom helt naturligt.
Jag gav aldrig upp min dröm, och den tanken är jag oerhört stolt över. Jag tänkte i tidig ålder att jag ville bli något inom brottningen. Även om målet då kändes långt borta från mig, nämligen att lilla jag skulle kliva upp på en mästerskapspall på ett EM, VM eller OS i framtiden, så övergav jag aldrig hoppet eller drömmen. Men fastän drömmen var hundratusentals mil bort, så fanns där alltid en gnutta i mig, som på något sätt kunde förmedla en känsla på hur det skulle kunna kännas att stå på en pall och vinna en mästerskapsmedalj. Den tanken, och de bilder som jag såg framför mig som tolvåring, de släppte jag aldrig. Även om det var motigt ett flertal gånger, där drömmen ibland kom längre och längre ifrån en, så hittade jag alltid en väg tillbaka till mitt drömscenario. Jag vet inte hur, men jag tror att min längtan alltid var så stark.
Jag gav alltså aldrig upp. Jag kan ibland inte förstå hur jag orkade. Men när man vill något så mycket, då låter man aldrig svårigheterna ta över och besegra ens drömmar och mål. Om det sen handlar om att bli duktig i brottning, eller renovera klart ett hus, eller något helt annat, så kommer denna omåttliga drivkraft bli ens vän för livet och hjälpa dig på vägen oavsett (tror jag). Under alla mina år, från den dagen jag började brottas år 1976, så fanns det aldrig på kartan att jag skulle sluta med min sport. Aldrig kom det upp en tanke på att missa en träning bara för att man inte orkade. Aldrig en tanke på att glida undan och fuska eller hitta andra genvägar i min träning. Jag ville alltid vara där, när klubben erbjöd sina träningar två dagar i veckan när jag var barn. Mitt liv var rörelse. Dagarna mellan brottningsträningarna var jag alltid igång med annan idrott på gården där hemma med exempelvis tennis, fotboll, löpning eller annat kul.
Jag är inte Sveriges mest meriterade brottare genom tiderna, men jag lyckades med något som man inte kan plugga sig till, eller betala med pengar. Inte många trodde på mig (förutom min familj), därför är jag extra stolt över att jag aldrig gav upp mina mål. Så det är inte konstigt att när frågeställningen kom, att mitt självklara svar blev just: Jag är stolt över att jag aldrig gav upp!