Under hela min ungdom när jag tränade och tävlade så hade jag massvis av idoler. Det behövde inte alltid vara brottare, utan de kunde komma från vilken sport som helst. Jag kunde fastna för deras stil, hur de rörde sig, vad dom sa, deras personlighet och mycket annat. Mina idoler behövde inte alltid vara bäst, utan det kunde vara andra faktorer som gjorde att jag såg upp till dessa personligheter. En idoldyrkan har man ju mest när man är yngre, då man oftast ser upp till äldre personer som redan är mitt uppe i sin karriär. Visst kan jag idag beundra många människor som är yngre, men det är inte längre ett idolskap, utan mer att jag tycker att de är fantastiskt duktiga. När man var yngre hade man mer tankarna på ”jag vill bli, och vinna som han!” När man sedan skapat sig sin egna karriär, ja då försvinner idolskapet gentemot andra idrottsmän.
Min sista idol hade jag när jag var 18 – 19 år gammal. Jag själv tränade benhårt, och mina mål var skyhöga. När jag var sjutton år gammal hade jag fått upp ögonen för en sprinter vid namn Ben Johnson från Kanada. Han hade legat strax bakom den pratglada stjärnan Carl Lewis, och nu skulle han en gång för alla ta över kungakronan och bli världens snabbaste man. Vad jag gillade men Ben Johnson var han personliga stil. Han hade inte talets gåva, utan han lät istället sina prestationer föra hans talan. Carl Lewis var snackig och skrytig, medan Johnson väldigt försynt och tillbakadragen. När Johnson blev världsmästare i Rom 1987 satt jag på helspänn. Det var en fantastisk final som Johnson vann på nytt världsrekord (9.83) och givetvis före den skroderande Lewis.
Jag tyckte Johnson var skitcool helt enkelt. Nu var det upp till bevis (igen), och denna gången var det OS i Seoul året efter VM-guldet. Final igen, och Johnson var lika kylig och lugn som tidigare. Lewis lite uppspelt och sprallig vid startlinjen, medan Johnson lugn och behärskad. Hela fältet var bara storstjärnor i denna hundrametersvärld. Starten gick, och jag tror att hela världen följde detta lopp. Johnson vann igen, och återigen nytt världsrekord, 9,79. Vilken stjärna han var den där Ben Johnson, det tyckte vi alla.
Någon dag senare visade sig att jag och hela världen hade blivit så lurade. Denne Johnson åkte fast för anabola steroider, och det visade sig att hela hans karriär var uppbyggd med detta fusk. Jag kände mig på riktigt så lurad. En person man aldrig träffat, men som ändå haft en viss betydelse, visade sig vara en storfuskare. Men vi var många miljoner människor som blev lurade, så jag var absolut inte ensam i den båten. Men jag var grymt besviken.
Ben Johnson var min siste idol. En idol som slutligen blev allt annat än en idol. Han var en fuskare som inte bara lurat sig själv, utan även en hel omvärld. Min egna karriär hade vi den tidpunkten börjat röra på sig, och helt plötsligt blev jag faktiskt någon annans idol. Fast jag visste att jag aldrig skulle lura mig själv, eller någon annan med att vinna och få framgångar på konstgjord väg. Jag skulle vinna med ärliga metoder. Därför kan jag idag med gott samvete skriva och förmedla om idrott på alla sätt och vis. För under min idrottsliga karriär var jag ingen ”lurendrejande” idrottsman, utan jag var helt och hållet på riktigt.