Från och med januari 2022 så ska svensk dambrottning centraliseras till Malmö. Malmö ska alltså bli staden där Sveriges bästa dambrottare ska samlas och utbildas i brottning. Vad innebär egentligen en centralisering?
Landets kvinnliga brottare i åldern från 18 – 19 år (efter gymnasiet) ska då få en möjlighet att ingå, och söka till detta projekt. Tränare ska rekryteras och anställas, och ”elever” ska göra sina ansökningar. Till detta ingår då även möjlighet att nyttja stadionområdets, Malmö idrottsakademins lokaliteter och kompetenser som sjukvård, kostexperter, testcentrum med mera. Svenska brottningsförbundet och SOK (Sveriges olympiska kommitté) tillsammans med Malmö Stad ska även hjälpa de sökande tjejerna med jobb och utbildning. Så långt så bra, men varför är jag då så kritisk till detta?
En brottare är en ren och skär individuell idrottsman. För att en brottare ska lyckas med sina mål och tankar så måste brottaren tänka väldigt individuellt, dvs egoistiskt. Visst, även om brottaren är ensam i sin sport, så krävs det ändå personer som ställer upp som sparringpartners. Man behöver folk att sparra mot, och detta för att vi ska kunna förkovra oss i denna komplexa idrott som brottning är. Att leva i grupp med sina framtida konkurrenter dag ut och dag in, tror jag på sikt inte är en bra lösning.
Min kritik är också att det presenteras som ett erbjudande och inte som ett påtvingat val. Om en toppresterande tjej som inte vill ingå i denna kärna, får hon verkligen chansen i landslaget genom att gå sin egna väg, träna som hon vill, med vem hon vill, och hur hon vill? Får man då chansen i ett svenskt landslag, där förbundet indirekt sponsrar centraliseringen i Malmö? Kommer SOK godkänna att svenska brottningslandslaget tar ut tjejen som vill ”fixa” det själv, när det kommer finnas andra som lever efter förbundets utsatta villkor och regelverk? Så klart inte!
Brottningsklubbarna kommer förlora sina stjärnor, och brottarna kommer förlora sin frihet. Vad vore de exceptionella individuella stjärnorna utan sin frihet. Jag skulle kunna rabbla namn på individuella idrottsman som aldrig hade utvecklats eller blommat såsom de gjorde om deras frihet skulle begränsas till ett och samma träningscenter.
Min personliga åsikt är att man istället ser över Sveriges föreningsliv. Fundamentet för brottningen är våra föreningar. För utan fundamentet (klubbarna) kan vi aldrig bygga en topp. Klubbarna behöver bredd och elit, och dessa går hand i hand. De bästa brottarna ska givetvis få förstklassig hjälp, fast då i förbundsform, och inte av en centralisering.
Elitidrott ska vara utspritt i landet och inte begränsas till ett och samma ställe. Idrottaren ska kunna välja var de vill leva, träna och bo. För vem vill leva tillsammans med sina konkurrenter sju dagar i veckan? Hade någon frågat mig när jag var aktiv så hade svaret varit ett rungande nej. Och jag tror inte att jag är unik på något sätt med mitt bestämda svar.
Jag skulle kunna diskutera detta i evigheter gällande för och emot, men jag väljer att stanna med dessa enkla rader (i alla fall för den här gången).