Att vinna en medalj kan ibland vara ganska tudelad. Men jag tjatar ju alltid om hur roligt och skönt det är att vinna en medalj, hur går då denna ekvation ihop? Sveriges damer visade häromdagen (med all rätt) upp sin oerhörda besvikelse efter sitt förlorade OS-guld. En normal person som aldrig varit uppe i dessa nivåer och tävlat, kan inte förstå denna extrema besvikelse som laget uppvisade. Det blev ju i alla fall ett OS-silver, och det är väl inte fy skam?
En medalj har alltid ett visst osynligt värde. Värdet sätts genom att prestera och vinna matcher oavsett idrott, och värdet ökar också i vad det är för tävling. Det största man kan vinna som idrottsman är ju ett OS, VM eller EM-guld. Man vill ju inte ha en medalj till skänks, dvs få en medalj utan att ha presterat. För då kan man lika gärna beställa en medalj i första bästa affär som säljer idrottspriser, och sedan hänga upp den på väggen. Nä, medaljen måste förtjänas genom sin idrottsliga prestation. Medaljen är bara en indikation för ens prestation, ett betyg, ett bevis.
Om fotbollslaget aldrig tidigare hade vunnit en OS-medalj, då hade inte besvikelsen varit lika stor. Förra olympiaden i Rio 2016 vann damlaget en silvermedalj, och detta år förlorade man ett guld. Första gången jag var i en mästerskapsfinal, då vann jag ett VM-silver trots min finalförlust. Två år senare gick jag min andra mästerskapsfinal i ett EM, ett EM som jag slutligen vann. Om jag hade förlorat den finalen, då hade jag gråtit lika mycket som Sveriges damer gjorde över mitt förlorade EM-guld. För har man väl fått smak på guldets sötma, då nöjer man sig inte med ett silver eller brons, utan då har man stegrat upp sina mål.
Men ibland så kan faktiskt valören spela mindre roll, trots att personen tidigare vunnit ett guld i sin karriär. Har man som idrottsman genomgått tex en tuff skadeperiod som Sara Sjöström i simningen. Då helt plötsligt ändrar idrottsmannen sina medaljvärderingar, och kan helt plötsligt visa upp en oerhörd glädje för ett vunnit silver eller brons. Mycket handlar alltså om rådande omständigheter, och mående. En idrottsman är känslostyrd till hundra procent. Gymnasten Simone Biles från USA som varit totalt dominerande under många år, och som vunnit massvis av VM-guld och OS-guld tidigare i sin karriär. I år blev hon oerhört glad över ett vunnet brons i grenen bom. Glädjen var enorm, och värdet i den bronspengen var oersättlig, trots alla tidigare VM och OS-guld. Måendet för en idrottsman spelar alltså en viktig roll, och styr mångt och mycket värdet av en medalj.
Förlusten kommer alltid vara bitterljuv för Sveriges damlag. I alla fall för de spelare som fick inkassera sitt andra raka OS-silver. För dem som inte var med 2016, tror jag redan nu känner en enorm glädje över deras hemförda silverpeng. Deras besvikelse är inte lika stor, utan deras medalj innehar ett helt annat värde. En medalj har alltså ett osynligt värde som bara du själv kan relatera till och ingen annan. Även om ett guld är guld, så kan ibland även en bronspeng vara guld värd.