Sveriges OS-äventyr är nu slut för brottarnas del. Tre brottare hade kvalificerat sig till detta OS (Alex Kessidis, Henna Johansson och Sofia Mattsson), och samtliga blev utslagna tidigt i turneringen. Sist ut var Sofia Mattsson, som nu skulle försöka sig på att försvara, eller uppgradera sin bronsmedalj från Rio 2016, vilket tyvärr inte blev fallet. Förlust i första matchen mot indiskan Vinesh, och ingen chans till återkval då Vinesh förlorade sin nästa match i ”kvarten” mot belarusiskan Kaladzinskaya. Närmst medaljmatch kom Henna Johansson med en vunnen match, men förlust i återkvalsmatchen i kampen om bronset.
Det betyder att brottarna kommer lämna detta OS utan någon medalj, vilket endast hänt tre gånger tidigare i den olympiska brottningshistorien. 1968 i México city, 1976 i Montreal och 2008 i Peking (Abrahamian vann där visserligen en bronspeng, men fråntogs senare sin placering pga. sin protest).
Medaljer kan aldrig beställas eller säkras upp på något sätt, men oavsett detta, så måste svensk brottning rannsaka sig själva efter detta resultat. Dels för att vi endast fick med tre brottare i både dam och herrklassen ger en viss markering på vart vi befinner oss i den internationella toppen. Sverige ligger efter, och vi har tappat mark till den yppersta toppen, det är bara att konstatera. Det finns givetvis en massa olika anledningar varför svensk brottning tappar, och varför Sverige får så få brottare med till ett OS. Men oavsett, så måste svensk brottning ta sig en funderare, och inte bara säga ”att nu måste vi hem och slicka såren och komma igen”.
Svensk brottning behöver ett tydligt ledarskap, och en tydlig filosofi. Idag finns alldeles för många personer som gissar sig till hur sporten ska bedrivas. Deras gissningar har blivit till en sanning, och där deras sanning sedan sprider sig genom hela brottarsverige. Brottning, och så även andra sporter, kräver oerhörd struktur och ren järnvilja. En brottare kan aldrig frånta sig den hårda och intensiva träning som måste till för att sedan kunna konkurrera mot internationellt motstånd. Det finns inga genvägar. Känns idag som att svensk brottning inte har någon egen brottningsfilosofi, utan vi bara ”höftar” och gissar oss till, och så lyssnar vi på dem personerna som skriker högst.
Tre OS-platser av tolv viktklasser (6 herr och 6 dam) är inget bra facit. Men som jag skrivit tidigare så är konkurrensen inom sporten oerhörd tuff. Men även om detta är ett faktum, så har Sverige kapacitet att vara bättre än så. Därför så hoppas jag att svensk brottning (både klubbar och förbund) tar till sig av den kritik som finns, och att man på något sätt tar sig samman och samlar sitt manskap för att hitta en strategi som fungerar. När man gjort detta, då finns där en uppsjö av hungriga framtida OS-kandidater som är beredda att göra allt för att lyckas. Jag säger inte att det är lätt, men det går. Det krävs ”bara” ett tydligt ledarskap, ärlighet, samt ett hårt arbete. Tanken måste vara: ”vi är lika bra som dem, om inte bättre”.