Meningen har liksom etsat sig fast i mitt huvud, även om det snart har gått trettio år sedan den var aktuell. ”De måste väl vara kul för dig att åka till ett OS!” Första tanken som infann sig direkt efter den obehagligt jobbiga frågan var: är jag konstig på något sätt som inte känner den känslan som frågeställaren förväntar sig att jag ska känna, det vill säga att det ska vara fantastiskt kul? I sanningens namn så var det ju jäkligt kul precis när man fick beskedet om en OS-plats, eller rättare sagt, när man kvalade in. Känslan var obeskrivlig, och man liksom svävade på moln. ”Jag ska vara med i ett OS, så häftigt!”
Men ju närmre mästerskapet man kom, desto mer låg ångesten som ett mörkt täcke över en. I ärlighetens namn tänkte jag många gånger: ”är det bara jag som känner sådana här märkliga tankar?” Självklart så var jag ju inte ensam i dessa märkliga tankar, utan det var ett helt normalt ”OS-tillstånd” så många med mig kan relatera till. Simmaren och tillika den olympiske mästaren från Sydney-OS 2000 Lars Frölander, han skildrade samma olustiga känsla i OS-sändningen för någon dag sedan. Han beskrev känslan när man som simmare sitter i väntrummet innan start. Hans beskrev sina tankar som mörka, och där han tänkte för sig själv: ”varför utsätter jag mig för detta?” Han beskrev känslan som enormt ångestladdat. För just så är det med elitidrottare. En elitidrottare känner en viss typ av hat/kärlek till själva tävlandet, framförallt när man kommer upp i mästerskapsnivå, och tävlar i EM, VM eller OS. Jag tror, och som även Frölander sa, att om man inte känner den olustiga känslan, då är man inte engagerad eller laddad inför sin uppgift. För lika tung som en tanke kan vara inför ett mästerskap, lika lätt är den när man väl lyckas med sin prestation. Då finns bara ljus, och ingen koppling alls till några dystra funderingar. Men detta är idrott, och detta är en del av den idrottsliga charmen. Att bolla med dessa känslor är liksom hela poängen med idrottandet. Vissa klarar av det, med många hoppar av och väljer en annan väg än idrottens ojämna känslobana. En OS-resa blir antingen ljus, eller mörk. Om personen ifråga anser att resan var lite gråmulen, då har man missat hela poängen vad ett OS handlar om. Ett OS är ingen semesterresa, utan det är ett spel där man vill vinna medalj och göra bra ifrån sig, allt annat är bara lögn. I alla fall om du frågar mig. Men även om denna hat/kärlek är ständigt närvarande, så är denna känsla något som du med all säkerhet kommer sakna den dagen du slutar med din idrott. Mitt tips till dig är att ändå få till en njutning i allt denna känslomässiga berg o dalbana som idrotten trots allt besitter. För att tävla är fantastiskt kul, och nervositeten är en drivkraft och ett måste som ingår i hela tävlingskonceptet.
Henna Johansson har nu gjort sitt intåg i Tokyo, i hennes nu tredje olympiastart. Vinst i första matchen mot tunisiskan Marwa Amri (poäng 5–1), men tyvärr förlust i ”kvarten” mot japanskan Kawai med siffrorna 2 – 10. Kawai gick sedan hela vägen fram till final, vilket innebar att Henna Johansson fick en chans till återkval, och då en möjlighet att nå en bronsmatch. Det blev dock även där en poängförlust (7 – 8) med minsta möjliga marginal mot ryskan Ovcharova. Äventyret är nu över för Henna Johansson, och i natt (natten till torsdag) träder hennes landslagskompis, Sofia Mattsson in i den olympiska brottningsarenan för att försvara sitt brons från 2016, eller kanske till och med uppgradera det till en guldmatch. Indiskan Vinesh står för motståndet i hennes första match, och som även är regerande VM-silvermedaljör i viktklassen. Vi håller våra tummar för en svensk brottarmedalj.