Varför slåss vissa människor? Varför vill en del människor skapa bråk? Varför väljer en del ungdomar att följa en kriminell bana?
Svåra frågor som oftast resulterar i en massa olika svar. Det finns givetvis inte bara ett alternativ som är rätt och riktig, utan där finns en ström olika anledningar. Men allt börjar med ett litet barn. Barn väljer inte sina föräldrar eller uppväxtmiljö. Barn blir ”tilldelad en eller två föräldrar, där sedan föräldrarnas värderingar sätter riktlinjen för hur livet sedan ska bemötas. Barn ärver föräldrarnas syn på människovärde, respekt gentemot andra människor, livsstil, språk och en massa andra egenskaper. När barnen sedan växer upp, kan föräldrarnas syn och värderingar fortskrida och planteras vidare, eller rentav brytas och omvandlas där barnen istället väljer ett helt annat syn- och levnadssätt som vuxen.
Om inte föräldrarna är den drivande kraften finns det stor risk/chans att det blir den närmsta kompiskretsen som kommer bli den troliga förebilden. Alla barn, alla ungdomar vill få beröm/bekräftelse på ett eller annat vis. Brist på positiv bekräftelse i hemmet kan i vissa fall te sig så långt att den istället söks inom en kriminell miljö. Där får barnen/ungdomarna en identitet och en plats som gör att de blir sedda. Kompismiljön har därför en stor betydelse i barnens uppväxt. Barn som hamnar snett i början av sin ungdom, kan oftast dra sig ur den negativa kompismiljön innan det är för sent. En del stannar kvar och utvecklar sin kriminella ådra fram i vuxen ålder. Istället för en dröm, blir livet en mardröm för dem som väljer att stanna kvar i det kriminella.
Barn som växer upp i en dysfunktionell tillvaro med föräldrar som inte tar ansvar, uppväxtmiljö som ständigt innehåller bråk, skrik och våld, kompisar som vill fel saker, negativa förebilder o.s.v., dessa barn blir givetvis negativt påverkade. Därför har idrottsrörelsen en extra stor positiv påverkan för dessa barns utsatthet. Många barn har blivit räddade av sin idrott. Ett hem som varit fyllt av tråkigheter och med en negativ omgivning, har stundtals kunnat bytas ut till en frisk och sund tillvaro när dessa barn besökt idrottens kretsar. Barnen/ungdomarna har fått en scen där bekräftelse får en helt annan innebörd. Barnen har blivit sedda på ett sunt vis. Livssyn och värderingar ändras, och helt plötsligt vill barnen/ungdomarna bryta sig loss och byta livsstil. Man vill inte längre vara ett jagat byte, utan man vill vara fri. Föreningslivet har fostrat många barn, där ledare, tränare och andra vuxna blivit många barns förebilder.
Därför måste politiker ta sitt ansvar och satsa ännu mer på idrottsrörelsen. Föreningar/idrotter måste få mer stöd och hjälp, och inte enbart förlita sig på idrottens ideella krafter. Epoken är förbi när varje förening hade ett flertal ideella krafter som ställde upp och hjälpte till i vått och torrt. Föreningsmänniskorna börjar sakta men säker försvinna bort (ett fåtal finns kvar), därför behöver idrottssverige se över och hitta andra nya lösningar. Idrotten behöver personal/förebilder som kan ta sig an alla barn/ungdomar som söker sig till stadens alla aktiviteter. Vi kan inte längre förlita oss på att någon förälder ska ta på sig ansvaret och ”bära” upp dessa föreningar år ut och år in, och dessutom obetalt. Idrotten måste professionaliseras. Idrotten måste hitta långvariga alternativ som håller, och inte en massa projekt där slutresultatet många gånger blir lika med noll.
Idrotten kan rädda fler barn innan det är för sent. Idrottsrörelsen måste vara först med att rekrytera dessa barn, och inte låta negativa konstellationer hinna före. Så vakna upp politiker, makthavare, förtroendevalda, företagare och alla andra som sitter på dessa ansvarsstolar, det är nu dags att hitta nya moderna vägar i idrottens tecken.