För någon vecka sedan stötte jag på en av brottarklubbens tidigare adepter. Han var på väg hem från skolan. Just denna termin hade han slutat hos oss, just för att hans föräldrar tyckte att vi tränade för lite, dvs vi hade för få träningstillfälle att erbjuda under veckorna. Killen är tio år gammal, och vi som förening erbjuder träning två dagar i veckan för den åldersgruppen. Att införa elitträning för barn, tycker inte vi som förening känns lämpligt, utan det är något som kommer senare med åldern. Trötta ut, och köra på för hårt i allt för tidig ålder är både skadligt, och väldigt fel (tycker vi).
När jag mötte honom säger jag givetvis hej och ställer frågan hur det är med honom. Det första han säger, utan att säga hej, är att han tränar fem dagar i veckan i sin ”nygamla” idrott. Inget hej, utan bara en tidsangivelse på hur mycket han tränar. Det enda jag svarar och frågar tillbaka är om han saknar oss och sina kompisar inom brottningen. Jag fick som svar ett direkt ja. Tiden, antalet timmar är oerhört viktigt för många.
Jag blir arg, ledsen, och väldigt orolig när föräldrar sätter upp villkoren på hur mycket ett barn ska träna. Även om vissa föräldrar själv haft en bakgrund från idrottens värld, så kan jag ändå bli orolig över deras tänk gällande barnidrott. Många sporter idag, tröttar ut barnen pga. att klubbarna/sporterna erbjuder (tvingar) det unga utövarna träningstillfällen allt för ofta, vilket gör att barnen börjar elitidrotta i alldeles för tidig ålder. Klubbarna/sporterna undrar därefter varför barnen/ungdomarna sedan slutar vid 15 – 16 års ålder. Svaret är ganska enkelt, för att barnen är slutkörda helt enkelt.
Idrott ska vara lustfyllt. Elitidrott kommer med åren. Låt barnen få träna och hitta sin egna kreativa ådra, och där glädjen ska vara det primära. Visst, det ska vara disciplinerat och strukturerat, men inte träning för många gånger i veckan i klubbens regi. Barnen kan/ska (i bästa fall) absolut röra på sig varje dag på olika sätt, men inte med riktad träning från en och samma sport. Låt barnen få testa på en massa saker, innan det övergår till specialisering i deras respektive idrott.
Den legendariska brottaren Janne Karlsson som var flerfaldig medaljör i både EM, VM och OS under 60–70-talen sa en väldigt klok grej. Noterbart är att Karlsson var aktiv under många år. När han var nästan fyrtio år gammal, vann han sitt sista SM-guld (sitt 28:e). Han sa följande mening i slutet av sin karriär: ” Eftersom jag gjorde tävlingsdebut så sent som vid fjorton års ålder, så brände jag inte ut min kropp som ungdom”. Även om det är över fyrtio år sedan som Janne Karlsson var i ropet, så tror jag ändå att denna mening är lika aktuell nu, som då. För många sporter bränner ut sina barn i allt för tidig ålder, vilket är en sanning och inte ett eget påhitt.
När det egna drivet och viljan eskalerar när de är i fjorton – femton års ålder, då är det på riktigt, och då kan det bli något riktigt bra. Drivet, glädjen måste finnas där när väl den tuffa ungdomsperioden börjar närma sig. Vi måste ta ansvar och vara försiktiga med att träna/matcha barnen för hårt när de är i åldern 7 – 12 år. Allt har sin tid, och därför vill jag förmedla en rad som ofta återkommer i mina texter: ”skynda långsamt”. Den är alltid lika aktuell, och framförallt väldigt hälsosam. Barn ska ha kul, och lära sig att hitta sin egna glädje. Inte en glädje som gör andra glada, dvs klubb, föräldrar eller andra närstående. Nä, glädjen måste komma inifrån de själva. Janne Karlsson är ett lysande exempel som lyckades med att förhålla sig till meningen: skynda långsamt. Det blev en lång och framgångsrik karriär, med medaljer i alla valörer, vilket med all säkerhet kan härledas till de två ovannämnda orden.