En sann klyscha heter ”fånga dagen”. En del bevarar textraden på väggar, skyltar, ja lite varstans, där budskapet är menat: ta hand om dig, och livet. Även om det låter fånigt att man ska fånga dagen, eller carpe diem som det så fint heter, så finns där en viss sanning som man inte kan blunda för, oavsett vad man tycker om meningen. Att fånga livets små, som stora stunder. Man kan inte stanna tiden, men man kan ta tillvara på livets goda genom att stanna upp, och tänka efter (ibland). Jag brukar säga allt som oftast till vår yngre dotter att hon inte ska längta till allt. För när man väl bara längtar till en massa saker, ja då rinner en massa andra härliga stunder förbi, bara för att man längtar så in i norden till just en enda grej. Men, det är ju såklart skillnad på barn och vuxnas tankesätt, vilket det ska vara. När vi blir vuxna börjar vi förstå tidens gång på ett helt annat sätt, och inser att livet inte varar för evigt. Jag minns själv när jag som barn började längta till julafton redan i augustimånad (till och med tidigare), vilket idag känns helt befängt.
Men jag tror att vi alla till mans (barn som vuxna), ibland mår bra av att fånga de små ögonblicken lite mer än vad vi gör. I stort sett varje morgon under min semester sitter jag ute på gården och äter mina två mackor, dricker kaffe och läser min morgontidning. Detta gör jag efter mitt obligatoriska träningspass på Kockums fritid som startar klockan 06.00 och varar fram till 07.00 (det är jag själv som sätter tiden). 07.15 sitter jag på vår fina innergård och avnjuter mitt kaffe och läser min (omoderna) papperstidning. Jag tar in all energi jag kan i form av fågelkvitter, insekter som susar förbi och små ljud inifrån husets alla lägenheter. Solljuset och värmen fångar jag in i mitt innersta, för att bevara detta till hösten och vinterns mörka dagar. Alla känslor och intryck bevarar jag i ett ”skafferi” som finns inom mig. Tidningen inläses utan stress medan jag då och då tar en slurk kaffe. Detta är ett av mina många ”fånga stunden” ögonblick i mitt liv.
När man var ung aktiv idrottsman, så glömde man oftast bort att ”fånga” livets små stunder. Det var full fart från början till slut. Men någonstans i denna stress har man ändå omedvetet gripit tag i många känslor som doft, smak och syn, trots att man inte tänkte på det där och då. För jag minns klart och tydligt hur det doftade när vi landade i vilket land det nu var, för att tävla. Jag kan komma ihåg den varma luften som kom emot en när man hoppade av planet, och den varma doften som blandade sig med bränsledoft från flygplatsens flygmaskiner. Den lilla transferresan i det berörda landets flygplats har idag blivit till något positivt, som man kommer ihåg när alla sinnen är vidöppna och mottagliga. Dofter som blandade sig med den oerhörda anspänning som man där och då levde med.
Bilden när man kom till tävlingsarenan. Man kikade in och såg ut över den stora hallen där mattorna låg utplacerade. Ibland var det riktigt fint utformat, andra gånger raka motsatsen. Synen/känslan när man kom till träningshallen för att göra den sista träningen innan invägning. Doften från träningshallen som på den tiden antingen gav en kraft, eller gjorde en svag. Allt handlade om vilket humör man befann sig i. Vilken känsla kroppen hade för just det tillfället. Men dessa dofter och syner är något som man idag kommer ihåg och minns som endast positiva, vilket det givetvis inte alltid var.
Pallkänslan. När ens namn ropades upp på arrangörslandets språk, och därefter på knackig engelska, är idag ljuv musik som man minns som något oerhört vackert. Steget upp, och pallarnas olikheter som man hade turen att få uppleva ex antal gånger. Känslan när man fick medaljen runt ens hals, och när man väl kände på den med handen för att säkerställa tyngden och medaljens omkrets och form.
Att fånga ögonblicket/tiden när allt flyter på i sin sport. Att bevara känslan så att den följer med match efter match. Man vill inte tappa greppet, utan känslan ska vara intakt hela tiden. Den är svår, men det går. Det krävs träning och åter träning mentalt för att inte ramla ner i det djupa hålet.
Så ta vara på livets olika stunder, ögonblick och skeende. Bevara dessa stunder och förvara dem väl i ditt minne. Om det så är kaffekoppen på morgonen, eller steget upp på en prispall, så är värdet av dem lika mycket värda. I alla fall om du frågar mig.