Jag minns fortfarande känslan och längtan när man som ung idrottsman tränade för att nå de stora framgångarna. Även om det nu är många år sedan som man var där, så känns det ändå inte alltför avlägset. Kan ha att göra med att jag sedan sju-års ålder aldrig släppt kontakten med min idrott. Först aktiv, sedan tränare/ledare, och nu sedan sju år tillbaka föreningskonsulent/tränare/ledare i Limhamns BK. Det har blivit som ett kretslopp. Jag får idag följa andras ögon i deras längtan efter idrottsliga framgångar. Det är en ynnest att få vara med dessa unga idrottare i deras resa mot deras drömmar.
För efter alla dessa år kan jag se vilka ögon som har det där lilla extra. Inte så lite heller, utan det är ögon som brinner av kreativitet och drömmar, och som verkligen ska besannas. Där finns liksom inga ”om”, utan bara ”när”, och just där är skillnaden som störst mellan våra unga utövare. För många säger att de satsar. En satsning betyder hård träning oavsett väder, tidpunkt, relationer, födelsedagar, kompisar, semestrar, dvs total hängivenhet där satsningen går före allt annat. Många har svårt för att vara just totalt hängiven. Det handlar inte om att räkna timmar och dagar som man tränar, utan det handlar om att när man tränar, så är det fullt ut. Varje moment, varje rörelse görs med största noggrannhet. Fusk finns inte på kartan, utan allt ska vara äkta vara så att man är väl förberedd när man väl ska möta sina mål.
Att träna efter dessa mått är en balans på en skör tråd. Det finns ingen säkerhet eller livlina, utan allt måste göras utan skyddsutrustning. Det går inte att både ha livrem och hängslen, utan man måste våga i sin satsning. Det finns inga garantier fastän man lägger ner tid och själ på sin idrott. Det är just de som är lite av charmen att satsa på sin idrott, nämligen att man inte kan förbeställa någonting. Det finns utbildningar som utbildar dig till läkare, rörläggare, svetsare, jurister och mycket annat, men en utbildning för att vinna garanterade medaljer finns inte. En verkligt satsande idrottare kastar sig rakt ut mellan topparna utan någon fallskärm. Just där är skillnaden mellan att satsa fullt ut, eller att bara ”satsa”.
Jag ser dessa ögon. Jag följer dessa ögon. Det är häftigt att se så här från åskådarplats. Att se en person som brinner fullt ut, och som verkligen vill, och framförallt se och följa det verkliga jobbet. Där finns inga livlinor i form av tveksamheter eller undanflykter, utan allt är på riktigt. En satsning på sin idrott har en tendens att smitta av sig till sin omgivning. Den är inte alltför lätt att få sitt fäste, men där finns en chans. För när omgivningen får se och uppleva vad som händer när engagemanget och viljan är så stark, då finns där en tendens att andra vill ta efter och göra likadant. Det är svårt, och inte alla orkar/vill lägga ner all den tid som det innefattar.
Men det är speciellt att se blicken som jagar, blicken som längtar och blicken som aldrig ger upp.