Helg efter helg var man som ung grabb ute på tävling. Ibland kom man hem med en liten glasbit, plakett eller en medalj, eller i bästa fall en pokal som ett bevis på att man nått en pallplats. Många helger blev det ingenting alls, utan man fick lugnt åka därifrån med intorkade tårar som ett bevis på att man inte räckte till vid just det tillfället. Från åldern tio år började min resa runt om i Skåne. Ena lördagen var man i Åstorp, och nästa i Osby. Därefter var man nere i Trelleborg eller i Ystad. Skåne runt vecka efter vecka. I stort sett varannan helg, eller närmre bestämt varannan lördag var man som ung grabb ute på tävling. Känslan inför tävling var alltid blandad med skräck och förtjusning. Man älskade att tävla, men samtidigt var det otroligt påfrestande. Påfrestningen bestod i att man så ogärna ville förlora, och därmed utsättas för en obehaglig hemresa utan en pokal, medalj eller plakett nerstoppad i väskan. Man ville ju åt den magiska känslan när man kom hem, då man plockande fram sin lilla glasbit och placerade den på ett av hyllplanen i sitt ovärderliga prisskåp.
Den känslan, och den tillfredsställelsen var så enorm och fantastisk, och väldigt svår att beskriva. Man var så lycklig över sitt lilla pris, och man brydde sig egentligen inte om man fick placeringen guld, silver, eller brons, utan det viktigaste var själva utmärkelsen som man fick i olika dess former. De helger (lördagar) som man var ”prisfri”, dvs man blev helt enkelt utslagen från turneringen, den känslan var otäck. Man var helt förstörd inombords. Man ville bara att helgen skulle försvinna förbi, så att nästa tävling snart var i faggorna igen. Man var så revanschlusten, för man hade ju fått smak på medaljens sötma, och den ville man uppleva igen.
Jag brukar säga till de barn som tycker det är otäckt att tävla, att vänta tills du knäcker den berömda koden, då kommer du att längta till denna obehagskänsla som det innebär att åka på tävling. För har man väl fått smak på vinst och medalj, då vill man åt den igen, och är då beredd att utsätta sig för denna risk, nämligen risken att man kan förlora om man åker iväg för att tävla. Det är ju inte enbart medaljen som man suktar efter, utan även såklart själva vinsten i sig. Glädjen när domaren slår i mattan som ett tecken på att fallsegern är ett faktum, den känslan är fantastisk. När sedan domaren tar ens handled och svingar upp den i luften som ett bevis på att man besegrat sin motståndare, den känslan vill man bara uppleva om och om igen. Men för att nå den känslan, då måste man riska. En förlust gör ont. Det gör så ont så att man ibland inte visste var man skulle ta vägen. Känslan är så in i bomben ångestfylld och otäck, där man ibland undrade varför man utsatte sig för denna risk. Återigen, man ville åt vinsten, medaljen och domarens hjälp med att lyfta ens arm rakt upp i luften.
Men tänk vad vi lär oss genom att tävla inom idrottens värld. För livet i sig innefattar många tävlingsmoment, mer än vad vi tror. Vi människor ska/måste prestera i alla möjliga sammanhang som vi oftast inte tänker på. Vi konkurrerar om arbeten, kärleksrelationer, bostäder etc. Vi kanske inte ser det som en tävling, men på något viss så är det ganska snarlikt. För tävling innebär att vi måste våga, och i det vanliga livet måste vi våga en massa olika saker för att överleva. Vi måste tex våga ta ett steg att söka ett jobb, vi måste våga ta ett steg för att hitta en kärlek, vi måste våga ta chansen att satsa på en bostad. Så även om man väljer bort tävlingsmomentet i själva idrotten, så kommer man aldrig från det vardagliga tävlandet, dvs livet.
Lär era barn tävla på rätt sätt. Tävling innebär inte alltid vinna eller förlora, utan den betyder mer än så. Lär barnen att tävla på ett sunt sätt, då kommer vederbörande orka med tävlingsmomentet i många år framöver, vilket betyder att barnen inte tröttas ut och slutar för tidigt. Ledare, föräldrar innehar ett stort ansvar genom att se till att tävling marknadsförs rätt, dvs att förklara att livet inte tar slut efter en förlust, utan man har så många fler chanser. Styrkan är att kunna ta sig tillbaka genom sina förluster, både inom, och utanför idrotten, och den är inte alltid helt enkel att förhålla sig till.
Ibland tar jag fram alla mina gamla priser för en liten ”inventering” av minnen (bilden). Många av dessa utmärkelser kan jag än idag ha vissa minnen från. Det kan vara någon match, situation eller något helt annat som gör att min minnesbank snurras till när jag håller i tex en gammal medalj. För något som jag i alla fall kan komma ihåg, är den stolthet och glädje som jag som ung grabb kände när jag tex åkte de tio milen hem från Osby efter en lång dags tävling, och där silverplaketten låg i tryggt förvar i min väl stängda väska. Den resan var enkel, och jag kunde gärna åkt tio mil till, för så kul var det att vinna en liten glasbit. Märkligt, men så sant.