När jag var i 11–12 års ålder drogs jag mer och mer in i själva träningsvärlden. Brottningen hade blivit oerhört viktig för mig, och jag hade redan då fått upp ögonen för alternativ träning. Träning som inte bara handlade om just brottning. En person som ledde mig in i löpningens värld var min barndomsgranne Kurt. Kurt var lite äldre än min mor, och han och hans familj bodde på tredje våningen i vårt bostadshus. Där bodde han med sin fru och sina två barn. Kurts barn var några år äldre än mig, och båda hans barn var ganska ointresserade av träning. Kurt själv löpträna själv flera dagar i veckan. Jag minns att han under sina löppass hade en grön MAI overall (Malmö allmänna idrottsförening) och ett par orange joggingskor av det finska märket, Karhu. Jag tyckte skorna var döhäftiga. Framförallt var dom väldigt dyra, och det var dåtidens joggingskor a´formula 1.
Kurt visste om mitt brottnings/träningsintresse, och en dag frågade han mig om jag ville jogga med honom. ”Absolut!” sa jag på studs. Det blev sedan en hel del joggingrundor som vi tog oss an tillsammans. Oftast blev det mil-rundan, och han var den som lärde mig just joggingtekniken för att springa långt. Han pushade mig på ett bra sätt, och hjälpte mig när jag i början tyckte det var lite tufft. Givetvis blev jag såklart bättre och bättre. Jag minns uppstarten där vi först nådde grannområdet Almgården. Därefter mot Jägersro och Husie. Förbi gamla regementet LV4, och sedan upp mot Toftängen och Virentofta. Sista delen var förbi Videdal, och sedan åter mot vårt Gula Höja. Under löprundan pratade vi inte så mycket, utan han hjälpte mig hela tiden på en på en bra nivå. Efter varje pass så ökade vi farten efter hand, och slutligen blev vi ganska jämbördiga. Jag minns inte hur många år vi sprang tillsammans, utan minnena har liksom suddats ut en aning med tanke på att det är över fyrtio år sedan. Men det var nog under ett par års tid som vi sprang tillsammans, i alla fall en dag i veckan. Kurt var en genomsnäll människa som verkligen ville väl. När jag började få lite mer framgång på mattan så minns jag att han en gång la ett vykort/klistermärke i vår brevlåda efter en av många tävlingar. Han skrev på baksidan ”Grattis till Gula Höjas Frank Andersson”. Jag blev givetvis riktigt glad.
Kurt var som sagt en av många förebilder från min barndomstid. Han var en person som fick mig att få upp ögonen för just långdistanslöpningen. Han hjälpte till med att överföra sin kunskap och sin drivkraft för löpning till mig, sin lille granne på första våningen. Många gånger på äldre dar tänkte jag på Kurts råd och taktik och alla våra löprundor. Jag tänker ofta på hur mycket vi människor egentligen kan påverka varandra till att hitta olika möjligheter i livet. Kurt var en person som trodde på mig, vilket är viktigt för en ung människa som vill framåt, och som vill satsa på tex idrott och rörelse. Tänk om fler vuxna hade kunnat förstå hur mycket man kan göra för den yngre generationen. Att mycket av det vi säger idag, kan ha en stor betydelse för en ung människas liv och framtid. Många vuxna glömmer bort vilket ansvar de har gentemot den kommande generationen. Vuxna människor kan skapa så många mästare på alla plan, om det så är inom idrotten, skolan, kulturen eller inom vilket område som helst. Barn/ungdomar behöver bekräftelse, beröm och en stor portion förståelse.
Jag är glad över att jag under min barndom fick ha Kurt och hans familj som granne. En vuxen person som brydde sig, och som var en god och snäll förebild.
Tack Kurt!